Kungahus, politikeradel och förtidspensionärer?

Eftersom vi i demokratisk ordning inte har någonting alls att säga till om när det gäller politikernas guldkantade pensionsvillkor som de beslutar över själva, genom att hävda att de fått uppdraget av oss .. så nöjer jag mig med enkla funderingar vid kaffebordet.

För visst är det konstigt att de som flitigast utnyttjar det här systemet för att slippa arbeta är vänstersidans representanter? Enligt tidningen Riksdag & Departement tillhör majoriteten av våra inkomstgarantipensionärer oppositionen som också är de som oftast använder orden .. jämlikhet, solidaritet och lika villkor/lika värde?

Av 68 utbetalade garantipensioner september 2010 gick 48 (+ Gudrun Schyman) till riksdagsledamöter från den rödgröna gruppen!

Men vilka är det sedan som står där och gastar om att de inte vill betala apanage till fullt arbetsföra människor i kungahuset?

VI vill inte betala för att försörja kungligheter!!! ... skriker de som vill bli försörjda av oss, som inte heller vill försörja fullt arbetsföra människor som inte ens representerar landet längre.

Dessutom så säger de att allt handlar om att alla ska jobba, jobba, jobba för att lösa alla landets problem?

DET tycker jag känns liiiiite märkligt? Nästan lika märkligt som att Stefan Löfven lovar att inte höja skatten för de "vanliga knegarna" som tjänar under 60.000 kr i månaden. Som av en händelse så är det PRECIS där gränsen går för riksdagsledamöternas arvoden?

Det enda argumentet som jag hört när det handlar om att behålla det gamla systemet med inkomstgaranti för dem som nu har rätt till det .. är att politikerna förväntar sig det och har anpassat sina liv efter det?

Att ändra förutsättningarna skulle vara för brutalt för människor som "offrat" sina privata karriärer(?) för att ägna sig åt politiken?

Då kan jag inte låta bli att tänka på alla som var långtidssjukskrivna eller hade förtidspension (som numera heter något annat med aktivitet eller garanti i orden?). De anses tydligen vara stabilare och inte fullt så sköra som riksdagsledamöter eftersom deras villkor kunde förändras utan vidare spisning, även fast de också sett sin ersättning som ett löfte och anpassat sina liv efter det?

I samband med nästa val kommer till exempel Lars Ohly att hoppa av och inrätta sig efter de gamla reglerna. Jag ska följa honom med särskilt intresse efter det, för hur många tror att han tänker söka sig ett nytt jobb som en god och solidarisk kamrat?

Särskilt spännande ska det bli att se om han tänker starta ett eget bolag så att han kan arbeta utan att riskera att bli av med inkomstgarantin?

"Det är skillnad på folk och folk", SvD, DN,

Det är skillnad på folk och Folk?

En gång i världen trodde vi på fullt allvar att det fanns människor med särskilt fint, blått blod i ådrorna. Förmodligen berodde det på att människorna som kom från det översta skiktet i samhället .. pga av att de slapp hårt arbete utomhus .. var så pass mycket renare och ljusare, så att de blå ådrorna var synliga under skinnet.

Ett skinn som dessutom ansågs vara känsligare och satt på betydligt ömtåligare personer än dem som svalt på gatan utanför hemmet med kristallkronor och tjänstefolk.

Vi har inte kommit så värst mycket längre i dag, verkar det som? För det finns uppenbarligen en grupp skörare och ömtåligare människor som förtjänar större hänsyn och varsammare behandling än en vanlig, försumbar dussinmänniska?

När sjukförsäkringssystemet skulle ändras och snävas in så skedde ingreppet i människors vardag i princip över en natt. Tidigare löften och åtaganden som de byggt upp sina liv runt, revs brutalt upp och förändrades.

Jag inser och insåg både nödvändigheten och orsaken till förändringen .. men kunde inte fatta hur någon kunde tro på ett så drastiskt genomförande. Vi talade om det hemma och enades om att det enda rätta borde ha varit att "stänga dörren" om dem som redan var inne i systemet och använda sig av de nya reglerna för dem som stod i kö utanför. Rehabilitering och arbetsträning av dem som redan inordnat sina liv efter de regler som tidigare gällt, kunde då ske i en lugnare och mer varsam takt

.

Likadant blev det med systemet med personlig assistans. Bom fallera .. och så övergavs svårt handikappade människor som under större delen av sina vuxna liv litat på lagen och de löften som gällde när de skapade egna hem och ett eget liv.

Även där hade förändringarna kunna ske lite mer varsamt och hänsynsfullt. Men det var ju likadant när avinstitutionaliseringen av mentalsjukhusen infördes på 1970-talet .. bomfallera, och så fick alla "leva sina egna liv" bäst de kunde.

Vilket  många inte kunde efter åratals "institutionsvård" utanför det vanliga samhället.

Nu höjs till och med röster för att påinstitutionalsera och isolera alla "onödiga" människor igen?

Möjligen kan det bero på att de börjat fungera och anpassa sig till samhället och då anses för dyra?

Men åter till de sköraste och ömtåligaste i samhället .. våra riksdagsledamöter, som fram till nu kunnat ägna sig åt att förverkliga sig själva efter avslutad karriär i riksdagshuset.

Det måste bli en förändring, har de förstått. Det är trots allt en betydande skillnad mellan en "vanlig" arbetslös svensk och en ovanligt arbetslös riksdagsledamot .. och av någon anledning verkar den "vanlige" svensken inte uppskatta detta faktum?

Det hade väl inte varit så störande om det inte varit så att den "vanlige" svensken plötsligt har hittat ett störande sätt att framföra sitt missnöje genom att rösta på ett parti utanför det politiska broderskapet som ännu inte kommit i åtnjutande av politikerförmånernas alla fröjder.

Något måste göras! Men det måste ske varsamt så att inte verkligheten drabbar de berörda som en framtida miljökatastrof.

Så man väljer att stänga dörren om de ömtåliga stackare som redan är inne i systemet, för att de inte ska behöva ändra på de liv de inrättat efter tidigare bestämmelser och löften .. medan de som köar utanför får finna sig i nya villkor.

Av det kan vi lära oss att; sjuka, arbetslösa och handikappade klarar livet efter regel- och lagändringar betydligt bättre och på kortare tid än en riksdagsledamot som ägnat 15 år åt att dreja lerkrukor eller åt att pytsa in styrelsearvoden eller vinster i ett privat bolag medan de lever på samhällets bidrag i form av inkomstpension

.

Det beräknas ta några månader för en vanlig människa att hämta sig efter att ha blivit av med allt som h*n trott och förlitat sig på .. medan en riksdagsledamot behöver ett mångårigt stöd för att hämta sig från chocken av att bli av med jobbet?

'Det rinner fortfarande blått blod i ådrorna på människorna från de högsta skikten, eller hur?

Sedan kan jag ju fundera över att det är den vänstra sidan av de politiska blocken som påstår sig sitta inne med lösningen på arbetslösheten? Stefan Löfven blev i helgen intervjuad av Cecilia Hagen och sa .. "För ett tag sedan gick vi igenom våra förslag när det gäller jobb och utbildning och jämförde med regeringens. Ta vårbudgeten till exempel, [ .... ] , där hade vi en hel räcka förslag om både jobb och utbildning och mycket annat."

Om de nu har "en hel räcka förslag om både jobb och utbildning och mycket annat" .. så tycker jag att det är märkligt att det är det rödgröna icke-existerande blockets riksdagsledamöter som verkar ha svårast att hitta jobb åt sig själva efter det att de förlorat sin riksdagsplats?

Nästan ett år efter senaste valet hade ingen av de 8 avgående vänsterpartisterna varit i närheten av arbete, bara en av sju miljöpartister hade tagit tag i sitt liv och 33 socialdemokrater av 42 var fortfarande chockskadade av valförlusten och risken att ta ett vanligt kneg.

Motsvarande siffror för de borgerliga är att både Kd och C hade vardera 6 bidragsberoende av 13, folkpartiets ledamöter verkar vara lite mer aktiva med 3 bidragsledamöter av 8 avgående och moderaterna släpade på 15 arbetslösa av 29 friställda.

Men det är siffror efter mindre än ett års arbetslöshet. För övrigt är det svårt att hitta de rätta siffrorna .. de är inte direkt lättåtkomliga? Den mest kompletta listan är från Aftonbladet och gäller år 2007, men räknar jag på den .. (och räknar rätt?) .. och 5 år gamla siffror så visar det sig att;

Socialdemokraterna hade 43 bidragsberoende gamla ledamöter som tillsammans kvitterade ut 1.056 738 kr i månaden

Vänsterpartiets 16 arbetslösa stackare fick tillsammans 370. 056 kr i månaden

Miljöpartisterna gick runt på 260.952 kr i månaden för 12 hemmavarande personer

Moderaterna hade 10 personer i utanförskap som berättigade till 232. 048 kr i månaden

Kd:s 5 utslitna ledamöter kostade oss 131.294 kr i månaden

Centerpartiet och Folkpartiet lyckades båda få ut alla utom 3 i arbetslivet och de kvarvarande kostade 84.359 kr respektive 74.905 kr i månaden.

Lägger vi samman det så står S för dubbelt så stor arbetslöshetskostnad per månad och de två rödgröna samarbetspartierna för högre kostnader .. än Alliansens alla partier tillsammans.

Alltså vårt "nya arbetarparti" och dess bröder och systrar har betydande problem med den "interna" arbetslösheten, men påstår sig kunna "fixa jobben" åt oss andra??

På något sätt känns inte det riktigt tillförlitligt.

Men summan av kardemumman blir att vanligt folk fortfarande verkar anses tåla påfrestningar i form av arbetslöshet, sjukdom och handikapp bättre än "finare" folk .. och att blodet tydligen blir blåare och blåare ju rödare färgen är på åsikterna?

Expr., Expr., Expr., Riksdag & Departement, DN, SvD, SvD,

"Allt känns sjukt på något sätt" ..

.. skriver Tokmoderaten apropå svensk politik just nu, och jag håller fullständigt med honom.

Bara detta med politikernas inkomstgaranti. Före valet 2006 betalades det ut 27.1 miljoner kronor i inkomstgaranti till stackars riksdagsledamöter som tvingades släpa sig fram till pensionen på skattebetalarnas bekostnad.

Efter valet steg denna siffra till 61,5 miljoner kronor. Vad hände?

Jo då fick ett större antal socialdemokratiska riksdagsledamöter lämna sina insuttna stolar och ge sig ut i verkligheten med inkomstgarantin som krycka. Några fick uppenbarligen jobb eftersom siffran sjönk till 31,6 miljoner efter två år .. för att åter skjuta i höjden efter valet 2010 och landa på 63,3 miljoner.

Det är en förskräcklig massa politiker som går arbetslösa utan att få ett passande jobb och de verkar bara bli fler och fler .. snart har vi en hel extra riksdag att försörja utanför den ordinarie.

En reserv-riksdag .. det kan ju alltid vara bra att ha?

En del av dem som faktiskt tjänar pengar, döljer detta genom att bilda bolag som tar hand om vinsten tills inkomstgarantin är förbrukad. Uppfinningsrikedomen verkar vara större på det här området än i själva riksdagsarbetet, ser det som. 

Det finns en vänsterdominans bland dem som gillar inkomstgaranti och det är väl inte så konstigt. Det är ju de som talar högst och mest om vikten av att vi tar hand om varandra. Bidrag har ju alltid varit vänstersidans paradgren och då gäller det att förankra sig i "verkligheten", det är nog så de tänker. Då kan de inlevelsefullt tala om solidaritet, empati och om vikten av att värna om de behövande i kommande valrörelser.

Jag hittade en gammal lista över riksdagsledamöter som uppbar inkomstgaranti 2007/2008 och det var intressant läsning. Av 92 arbetslösa riksdagsledamöter var ..

43 st Socialdemokrater

16 st Vänsterpartister

12 st Miljöpartister, med så tunga namn som Per Garthon, Åsa Domeij och Birger Schlaug?

10 st Moderater

 3 st Folkpartister

 3 st Centerpartister

 5 st Kristdemokrater

.. och sist fanns det 3 partilösa stackare av vilka en var Jonas Sjöstedt???

Sammantaget så stod "de rödgröna" .. som media brukar skriva för att få lite tyngd i budskapet .. för 71 bidragsberoende riksdagsledamöter. 72 om vi räknar med Vänsterpartiets nuvarande partiledare.

Alliansens insats på området begränsade sig alltså till 21 arbetslösa bidragsberoende  riksdagsledamöter.

Siffrorna är nog inte så väldigt annorlunda i dag, tror jag, även om vi nu har 97 behövande i stället för 92.

Men det finns en förklaring till den socialdemokratiska dominansen bland bidragsberoende, arbetslösa riksdagsledamöter. Inte ens medan de sitter på sin lilla riksdagsplats och kasserar in sin riksdagslön, har de tillräckligt med kompetens för att vara anställningsbara ens inom sitt eget parti.

Ingen har användning för en arbetslös socialdemokratisk riksdagsledamot .. visst är det sorgligt?

Det är därför som Socialdemokraterna tvingas skramla ihop folk från världen utanför riksdagen för att fylla tunga och viktiga uppdrag som partiledare och ekonomisk talesperson. Även den gamle räven Persson hade samma problem och fiskade bland andra in Thomas Bodström för att få någon som var relativt nutidsorienterad.

Men vad spelar det egentligen för roll nu när politiken inte längre handlar om verkligheten, utan bara om visioner, illusioner, ideologier och ideologiska riktningsgivare.

I Sverige är en bra och tillförlitlig politiker en tyst politiker. Ju mindre h*n säger desto tryggare känner sig medborgarna för att ... ? ..

.. för att .. ja, varför gör vi på detta viset??

Allt känns faktiskt sjukt på något sätt och mina egna illusioner, visioner och förhoppningar känns lika meningslösa som resten av systemet.


Edit kl 21:54 .. Jag ser att jag genomgående har skrivit miljarder. Miljoner ska det naturligtvis vara, vilket jag nu har korrigerat.

DN, DN, DN, AB, AB, AB,

Våra politiker verkar vara ..

.. sköra och bräckliga varelser som har svårt att klara sig ute i den verklighet där vi andra tvingas harva omkring.

De blir valda .. av oss .. för att representera den plats där vi bor. För att kunna fortsätta att göra det måste de vara skrivna på samma bostad under tiden som de sköter representerandet .. annars blir de inte omvalda tillräckligt många gånger för att få ut de pensioner, inkomstgarantier och förmåner som de har förmånen att garantera sig själva.

För att orka med detta betungande uppdrag måste de alltså officiellt bo ”hemma”, men för att rent fysiskt kunna vara på arbetet måste de bo nära arbetsplatsen. Det är inte lätt att få till.

Därför måste vi hjälpa dem med finansieringen av det dubbla boendet och med de resor som det innebär .. åtminstone på pappret .. och så blir det ett snärj med partnern som också måste bo ”hemma” för att det hela ska se sannolikt ut, men som samtidigt måste ha tillräckligt med utrymme för att kunna ”hälsa på då och då”.

Det måste vara tungt. Det är synd om den som är gift med en riksdagsledamot och som måste räkna dagarna för umgänget för att få hyran betald.

Vem skulle vilja ha det så??

Men så tvingas de leva .. de självuppoffrande människorna som har våra liv i sina händer.

Sedan kommer den dagen då väljarna väljer någon annan som får sätta sig på den inkomstbringande platsen och planera sitt dubbla boende och slita med att bygga upp en trovärdig fasad runt det .. och den ersatte riksdagsledamoten får ge sig ut i verkligheten igen.

(Det vore intressant med lite statistik på hur många som flyttar ”hem” då??)
Som tur är så finns den en inkomstgaranti som skyddar mot alltför brutal kontakt med det arbetsliv de lämnade för så länge sedan och den verklighet de varit förskonade från under så många år. 60 miljoner om året betalar vi skattebetalare för att skydda våra förbrukade riksdagsledamöter från den chocken.

Om vår riksdagsledamot har haft turen att bli minister så krånglar det till sig ytterligare. Samma jobbiga dubbla boende och en betydligt högre lön än de futtiga 57 000 i månaden som h*n tvingats klara sig på tidigare .. och som om detta inte var problem nog så tvingas de ta en mängd arvoderade uppdrag i diverse utskott.

Så .. vips .. så är det någon annan som sitter på ministertronen!!

Då lindas exministern in i en skyddande tröstfilt i form av avgångsvederlag och statsrådspension som slipar av det värsta ekonomiska lidandet. En statsrådspension som täcker upp till den lön och den levnadsstandard man inte kan leva utan .. även om fallet inte blev djupare än från ministertronen till den stol och den lön man kom från.

Vi betalar för politiker som ser sig själva som offer .. stackare, som inte kan ta vara på sig själva utan vår insats? Det tycker jag är lite märkligt .. eftersom vi väljer dem för att se till vårt bästa och för att ta vara på oss efter bästa förmåga?

Efter bästa förmåga???

Vad skulle jag göra själv i samma situation?

Jag kan inte ärligt säga att jag har högre moral och bättre omdöme .. pengar är pengar och jag har aldrig i livet varit i närheten av 57 000 i månaden. Men om jag skulle plocka skattebetalarna på pengar så skulle jag inte tycka om att det märktes i min kommun .. bland mina grannar, vänner och bekanta.

Det skulle kännas pinsamt.

Men är det så orimligt?

Politikern som vi tar hand om som ett stackars skört och bräckligt offer har ju hela tiden varit skriven på sin hemort, beviljats ersättning för dubbelt boende och är hela tiden representant för samma plats?

Borde inte inkomstgaranti, pensioner och annat som faller ut för fullt arbetsföra före detta politiker betalas av hemortskommunen .. det var ju ändå därifrån de kom och det är ju den platsen de limmat sig fast vid hela tiden?

Då kanske det inte skulle kännas fullt så bekvämt att lalla runt med en hobby, sitta hemma och pilla sig i naveln eller ägna tiden åt att författa upprörda blogginlägg om yngre värdelösa partikamrater … om grannen hela tiden är medveten om att det är på hans bekostnad det sker?

”Skattebetalarna” … det är ett alldeles för luddigt begrepp för att kännas olustigt, det ser vi ju tydliga tecken på när välbetalda .. oerhört välbetalda .. exministrar inte drar sig för att plocka ut det som är småsummor i sammanhanget, men som representerar nästan en undersköterskelön i verkligheten.

Om undersköterskan bodde inom synhåll, så kanske det skulle kännas liiiiite obehagligt?

Men vad vet jag .. kanske bor det en girig jäkel inom mig som jag ännu inte gjort bekantskap med, eftersom det aldrig funnits särskilt mycket att roffa åt sig??

Kanske skulle jag ge blanka fanken i grannen och börja umgås med kommunalrådet i stället om ersättningen var tillräckligt hög .. ??

DN, DN, Expr., Expr.,

När de här skorna ...

.. var nya, hade jag fortfarande chansen att gå med i ett politiskt ungdomsförbund. Så även om de ser väl bibehållna ut, så är det här verkligen inga nya skor.

Tänk om jag verkligen gjort det? Jag har lätt för att tala för mig, lätt för att engagera andra, är hyfsat social och väluppfostrad .. men har tyvärr rätt svårt att underordna mig och göra konster på befallning.

Tänk om jag hade varit lite smart? Om jag insett att en svansviftning eller tillfällig apportering kanske känns förnedrande för stunden men kan betala sig på sikt? Tänk om jag inte brunnit så för det jag trodde på, utan brunnit lite mer och långsiktigt för andras mer lönsamma idéer?

Då hade jag kanske haft en god försörjning hela livet, suttit med en generös inkomstgaranti som förrätt till en förmånlig pension sedan 20 år tillbaka.

Det hade jag ingen aning om när jag ansvarslöst och egoistiskt tog för mig av livets glädjeämnen i just de här skorna. Och när jag sedan bytte till mera trendiga modeller så hade jag redan trampat i klaveret så många gånger att en framtida politisk karriär låg fullständigt i spillror.

Egentligen kan man säga att det är fullständigt livsfarligt för unga människor att ha skor som uppmuntrar till lättsinne och nöjesliv!! Hur skulle det se ut om alla gjorde som jag?

Vi skulle ju inte få några allvarsamma politiker alls?

Då kanske det är bra att vi ger dem som träget och troget traskat på den breda vägen en chans till lite lättsinne, ansvarslöshet och egoism efter det de släppts ut ur riksdagens dammiga kammare?

Fast det faller ju på att det inte fanns en enda människa som ville bekosta MIN insats på området när det begav sig!

Det borde egentligen sitta varningstext på snygga skor!

"Tänk på att du kan ödelägga en framtida politisk karriär genom att bära dessa skor!"

"Höga klackar kan innebära risk för brustna framtidsplaner .. ta dig i akt!"

För att inte tala om stövlar!!

"Varning: dessa stövlar kan föra både dig och andra på villovägar som effektivt hindrar alla planer på en lönande inkomstgaranti."

Och medan jag skriver det här går det upp ett ljus!!! NATURLIGTVIS .. det här är orsaken till att mansdominansen är så total i politiken och näringslivet!!

Det är alldeles livsfarligt med skor .. det syns om inte annat hemma hos mig, där de ligger i drivor på alla upptänkliga ställen .. som minnen av alla felsteg som gjorde att jag aldrig fick någon inkomstgaranti från skattebetalarna.

Exp.,

Jag VILL INTE ..

.. vara med och betala 5 miljoner i MÅNADEN till arbetslösa, fullt arbetsföra riksdagsledamöter som inte vill kliva ner i verkligheten, där hur många högutbildade, skickliga arbetslösa människor som helst sysslar med okvalificerat arbete utan minsta inkomstgaranti.

Det handlar alltså om 60 miljoner kronor om året!!

Maria Weibull Kornias (m) tycker att det är en lysande idé och säger .. "det är inte helt lätt att hitta ett nytt jobb när man varit borta i 4 år och är 55 plus" .. och bevisar därmed att man KAN säga något vettigt .. helt oavsiktligt .. utan att fatta VAD det är man säger!!

För det är INTE helt lätt att hitta ett nytt jobb om man varit arbetslös i 4 år och är 55 plus .. det är sant.

Det är inte heller HELT lätt att hitta ett nytt jobb om man varit sjukskriven/förtidspensionerad i 4 år och är 55 plus, eller hur?

Det är egentligen inte helt LÄTT att hitta ett nytt jobb alls om man är arbetslös, inte har rätt utbildning, rätt bakgrund eller bor på rätt plats .. oavsett ålder .. om jag tänker efter??

En "vanlig" människa ska stå till arbetsmarknadens förfogande .. alla kategorier .. i hela landet .. och vara beredd att lämna familj och vänner för att flytta dit där det kan dyka upp ett lönekneg.

En riksdagsledamot kan uppenbarligen bara komma på tal som riksdagsledamot? En uppgift som ARBETSMARKNADEN inte direkt har någon större efterfrågan på utanför riksdagen.

Det finns SÄRSKILDA jobbcoacher för riksdagledamöter. Alltså sådana som tar särskilda hänsyn till riksdagsledamöternas mångåriga vana vid höga löner, generösa arbetstider och löneförmåner .. och inte kommer dragande med jobb på McDonalds, vården eller andra simpla jobb för "vanligt" folk.

Trots det så är det bara 15 av 126 riksdagsledamöter som besvärat sig med att presentera sig i ett "inledande samtal".

En del koketterar med att .. visst är det fel, men finns det så finns det och varför ska JAG avstå när ANDRA får???

Jag undrar vad Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen tycker om det som argument .. om nu någon skulle försöka sig på att använda det?