Djur är djur och människor är människor.

Jag har levt med djur i så gott som hela mitt liv och har det inte varit mina egna så har jag tagit hand om andras eller släpat hem det ena eller andra olycksoffret för att försöka göra  någon form av insats.

Jag har blivit biten av katt, hund, papegoja och gråtrut. Fått glasögonen bortslitna av en häger, blivit sparkad i ändan av en häst, blivit biten i handen av en åsna som inte såg var moroten tog slut och jag började, matat en folkilsken tjur ... jätteläskigt ... haft en halvvuxen, halvtam älg halvvägs inne i bilen, blivit jagad av en tjäder, en brunstig älg och en yster nordsvensk .. fast inte samtidigt .. och blivit tuggad på av ett antal vargar på Kolmården.

Det är lätt att förmänskliga djur. När Halva Bordercollien i full panik satte tänderna i den hand som höll kloklippen så kunde vem som helst tolka det följande beteendet som om hon skämdes. Men så var naturligtvis inte fallet .. hundar skäms inte som människor .. en hund känner oro när den obetänksamt attackerat sin ledare. Gruppen är viktig och det gäller att underordna sig eller fullfölja utmaningen .. så hon underordnade sig, på ett sätt som vi tolkar som skam.

Djur känner glädje och sorg som vi, rädsla och trygghet som vi, tillhörighet .. kalla det gärna kärlek .. och ensamhet som vi, får frispel och vredesutbrott precis som vi .. ja, ibland kan jag till och med tro att de kan känna skadeglädje, åtminstone när Någon Annan blir kammad eller kloklippt.

Men inget djur följer eller lyder en människa om det inte har nytta av det eller tvingas av faktiska begränsningar eller rädsla.

De är inte som vi. De är alldeles sina egna och har rätt att bli behandlade som de djur som de är.

Fast visst är jag ganska fjantig och förmänskligar mina katter och hundar när jag talar om dem och berättar vad vi gjort .. men i umgänget är det jag som bestämmer .. även den gången Makens Schäfer begravde huggtänderna i min underarm när hon missade Halvan som redan låg blödande på golvet.

Fan, fan .. vad ONT det gjorde, och inte blev det bättre av att jag räknade ut att jag skulle hinna till veterinären om jag gav faderuttan i vårdcentralen genom att dra upp Alsolsprit i en liten spruta och spruta in i hålen på armar och händer.

Helvetes djävlar .. vad ont DET gjorde!!!

Ibland är även en djurvan människa fullständigt korkad i umgänget med djur. Som jag när jag fick vargklappning i födelsedagspresent av min man. Det var bara jag och skötaren som gick in i hägnet .. Maken valde att stå på utsidan av staketet och filma.

Tack vare den insatsen kan vem som helst se hur lydigt jag följer instruktionen att "inte göra några plötsliga rörelser". Man kan lugnt säga att jag där och då gav ordet Ultrarapid ett ansikte .. eller en hel kropp faktiskt.

Dumheten jag gjorde var att ha min hundjacka på mig. Komplett med hundgodis i fickorna och en pälskant på luvan.

När besöket var över saknades båda fickorna, mina skosnören och pälskanten liknade mest ett intensivt och vältuggat tuggummi. Den blev aldrig sig lik igen .. varken jackan eller pälskanten. Jag blev klättrad, slickad och tuggad på och inte för en sekund gick det att missta sig på att det inte var vanliga hundar som jag fick röra vid. Det fanns inte ett uns av underkastelse eller beroende mellan oss.

Men mitt i all långsamhet så lyckades jag halka på en isfläck och på filmen kan man se hur jag kämpar för att återfå balansen.

I en blink försvann de årsgamla valparna och den sovande vuxna vargen förvandlades till en alert stående varg på ett ögonblick. Då kunde det ha gått hur som helst om någon betett sig fel, Maken eller jag fått panik eller om skötaren försökt skydda mig ... men det gjorde det inte.

Vi stod där och låtsades att det inte ens fanns en varg som stirrade på oss näst intill och vi talade engagerat om att .. vi talade om att tala om att vi bara skulle vara som tidigare och att vi INTE ALLS såg de gula ögonen som inte släppte mig för en sekund utan bara skulle tala om det som vi talade om innan som vi redan glömt.

Det tog en evighet innan den misstänksamme bevakaren gäspade och lade sig igen och valparna fick klartecken att avsluta demoleringen av min jacka.

Det hela finns på film till glädje för familjen .. och några år senare gav jag bort samma upplevelse till en släkting så att jag fick göra om det igen.

Det som har hänt i Kolmårdens varghägn är oerhört tragiskt och kanske får vi aldrig veta vad som utlöste det hela .. men människor blir ibland dödade av djur som feltolkar deras signaler på ett eller annat sätt. 2006 blev en kvinna i Frankrike ihjälbiten av en bekants hundar när hon skulle utfodra dem, i april i år attackerade 2 hundar en 28-årig kvinna till häst och hade det inte varit för en rådig granne så hade det kunnat få ett väldigt olyckligt slut.

Jag tror att alla som älskar djur och vill leva tillsammans med dem räknar med att bli bitna eller rivna någon gång, men risken att bli dödad känns inte direkt överhängande. Men den finns .. det vet vi alla om vi tänker efter.

Djur är djur. De beter sig som djur och det är vi som begår misstaget att tro att vi kan göra om dem till någon slags fyrbenta eller bevingade människor som förstår hur VI fungerar.

Ibland dödar de någon av oss .. men det är väldigt ovanligt.

Rutinmässigt dödar och äter vi upp massor av dem ... varje dag .. men då ser vi inte djur som snälla, gulliga Disneykossor eller tre små glada grisar, utan som biff och fläskkotletter.

DN, DN, DN, SvD, Expr., Expr., Expr., AB,

Varg .. här!! Hos oss?????

För ett par år sedan passerade en ensam varg området där vi bor. Det blev inga stora rubriker i rikspressen, den rev några får, blev omskriven i lokalpressen .. och så var den borta. En granne såg den en tidig morgon och under ett par veckor spanade vi på allt som rörde sig .. men förgäves.

Lite tidigare fick jag ett besök hos vargarna på Kolmården, som present av Maken när jag fyllde år. Det var tidigt på året och jag klädde mig i samma kläder som jag använde vid hundpromenader i skog och mark och så åkte vi iväg. När vi kom fram till hägnet backade Maken ur vid åsynen av vargflocken och nöjde sig med att filma händelsen genom staketet .. det blev så att säga lite vargfrossa där.

"Vad ska jag tänka på" .. frågade jag mannen som var min följeslagare. "Inga hastiga, plötsliga rörelser" .. sa han och jag rörde mig som i slow-motion när jag gick in till ett gäng unga intresserade vargar som ännu inte blivit året och 3 fullvuxna hanar som var måttligt intresserade.

Jag insåg direkt att jag var fel klädd. Ungdjuren kastade sig entusiastiskt över min uppenbarelse, insåg direkt att det fanns hundgodis i fickan, att jag hade en pälskant på kapuschongen och att mina skosnören gick att knyta upp.

"Gör inga plötsliga rörelser"?? Det är inte så lätt när 4-5 stora vargslynglar gemensamt drar i skosnörena medan en står med tassarna på ryggen och försöker nedlägga den märkliga pälsbit jag hade på ryggen.

Vargar är inte en sorts hundar .. det fattade jag först då. Visst .. det gick att klappa och kela med de här vargarna som växt upp med människor, det gjorde det. Men inte på samma villkor som med en hund.

När jag kelar med min hund så ger jag den något den tycker om .. vi gör det gemensamt, så att säga. När jag klappade vargar så FICK jag göra det .. men det var på deras villkor, det var ingen gemensamt projekt precis. Och även om det var en trevlig och rolig dag så fick jag också se vad som hände när det uppstod "hastiga, plötsliga rörelser". Mitt i vargleken och jackmassakern så halkade jag på en isfläck .. ungdjuren for undan .. och som en varg reste sig de "vilande" fullvuxna djuren och fokuserade på mig. Den blicken kom INTE från ett tamt djur och definitivt inte från en hund!

Om jag stod som fastfrusen?? Jajamensan .. och lugnet lade sig och till slut var äventyret över. Min ena jackficka blev kvar, pälskanten blev aldrig vad den var innan och själv var jag lerig, tuggad och slickad upp över öronen.

När Makens syster fyllde jämt gjorde vi om det .. men då gick det lite lugnare till med färre, äldre och mer ointresserade vargar.

Nu när vargdebatten verkar ha blossat upp igen tänker jag mycket på hur jag skulle reagera om det växte upp en liten varggrupp just här? Där vi bor är det egentligen ett paradis för vargar .. rätt stora skogar, stora .. alldeles FÖR stora .. hjortflockar och massvis med vildsvin.

Skulle jag också kräva avskjutning, licensjakt och bli livrädd om det flyttade in vargar HÄR?? I närheten av VÅRT hem??

Vi har lite delade meningar om det, Maken och jag. Han är räddare, han tror att vargen skulle föredra våra kopplade hundar och katten före det mer frigående viltet .. medan jag anser att de små begränsningar ett koppeltvång skulle innebära är en småsak som kompenseras av en livskraftig vargstam. Jag tror inte att vargen är speciellt intresserad av oss om vi tar hänsyn till den. Vi har lodjur här .. många .. de äter också katter och hundar, antar jag .. men vi har ALDRIG sett något. Förmodligen skulle det bli likadant med varg om vi tog hänsyn till att de fanns.

Men .. BJÖRN!! .. då skulle jag bli rädd. DÅ skulle jag begränsa livet på ett sätt som skulle göra det besvärligt.

Vi har en bekant som har sitt ursprung och ett fritidshus i björnrikt område .. han har stått ute och kissat en sommarkväll när en björn kom runt husknuten och jag är djupt imponerad. Han är räddare för vildsvinen som myllrar omkring oss än för björn.

Varför??

Förmodligen är det så att det djur man aldrig sett, bara läst hemskheter om och som aldrig funnits i närheten är hemskare och farligare än de som finns nära intill?

Apor till exempel .. dom är läskiga, rent av livsfarliga, för jag har blivit biten av den enda jag har mött .. så det inbillar jag mig att jag VET!!

Så det är ju en evig tur att det inte finns en livskraftig ap-stam .. just HÄR!!

SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, AB

"Skillnaden mellan en övertygelse och en fördom ..

.. är att du kan förklara en övertygelse utan att bli arg".

En hund har blivit tagen av ett vargpar utanför Norrtälje och jag känner jättestarkt för kvinnan som fick se det hända .. det måste ha varit fruktansvärt.

Men det är en risk man tar när man släpper sin hund i skog och mark .. eller i trafiken för den delen. Särskilt om det, som i det här fallet, handlar om en jakthund. Då är det inte bara varg man måste vara rädd för .. jag har sett ett rådjur gå till anfall mot en räv en gång för att freda sitt kid och det var ganska smärtsamt för räven som haltande fick lämna platsen.

Grävling kan också freda sitt revir ganska bestämt, särskilt om den har ungar. Vid ett tillfälle, när jag var ute och letade efter katten en kväll, blev jag förföljd av en grävling i skogskanten. Jag gick JÄTTEFORT och blev alldeles skrynklig på ryggen av rädsla när jag hörde den tassa efter .. det var inte kul, men var det farligt??

Förr i världen sa man att man skulle stoppa knäckebröd i stövlarna om man gick i skogen. Detta för att grävlingarna som gick till angrepp skulle släppa taget när det knastrade i tron att de lyckats bita av benet. Hur grävlingarna tänkt sig det hela i förlängningen förtäljer inte historien .. men det är ganska roande att se att denna vandringsskröna fortfarande lever som rekommendation på internet.

Hjulormar trodde man på förr. Gör man det i dag?? Ormar som biter sig i stjärten och rullar efter sina offer .. det låter ju ganska livsfartligt, tänk om de finns??

Vildsvin, det finns det många där jag bor. Ibland när jag går ut på farstukvisten på kvällen så står de och bökar på andra sidan staketet. Då är det bara drygt 10 meter som skiljer oss åt och jag kan lova er att det är inte små nassar det handlar om. Men om jag hostar eller harklar mig så susar det till i gräset och de är borta på en sekund, de är otroligt skygga.

Visste ni att vildsvin dödade 93 hundar under ett år .. medan den blodtörstige vargen står för 11 stycken?? Och det är så gott som alltid under jakt eller när lösdrivande hundar trasslar in sig i situationer de inte klarar av. Då flyr de skräckslagna till tryggheten hos husse eller matte som genast känner sig attackerade av den förföljande vargen/vildsvinet/björnen eller andra hunden.

Att vildsvin kunde gå till anfall visste jag den kvällen jag rastade två hundar vid halv elvatiden och plötsligt såg en rörelse vid dikeskanten. Det var ett gäng randiga små vildsvinskultingar och redan innan jag hörde mammans varnande grymtning hade jag vänt på klacken och begett mig hemåt. Aldrig har jag varit så tacksam över att hundarna höll klaffen för en gång skull .. och hade jag haft Rackarkotten med den gången hade de väl blivit vildsvinsmos av oss allihop. Hon har en tendens att bli fullständigt hysterisk i kontakten med vilda djur .. vilket gör att hon alltid är kopplad tills hon lär sig annat.

Men vi tycker inte att våra liv har blivit begränsade av vildsvinen för det, trots att vi ser dem så gott som jämt i stora flockar på ca 10-15 djur eller enstaka par. De är rätt underhållande när de inte vet att vi står och tittar och .. som sagt, väldigt skygga.

Frida-Marie Olofsson i Norrtälje säger och tycker som jag .. "Jag tycker om djur och natur och den går inte att välja bort. Allt lever i symbios" .. men Patrik Nilsson i Norrtälje anser att .. "En stor del av vårt liv har tagits ifrån oss" .. nu när det finns varg i området. Patrik Nilsson är jägare och vill ha hunden drivande och lös och glömmer att risken för hunden att bli dödad av varg är nästan exakt lika stor som att bli skjuten av en jägare. Om man ska hårddra det så är alltså Patrik Nilsson i egenskap av jägare, lika farlig för lösa hundar som vargen .. hur man nu ska lösa det problemet?

För min del innebär det att en stor del av MITT liv tidvis begränsas av de "jägare" som bjudits in av storgodsägarna i trakten. De flesta borde ha stannat hemma i stället för att stå här och skjuta vilt omkring sig, blinda för bostäder, småvägar och trafik??

Naturen är LIVSFARLIG för den som tror att man äger den och har rätt att bete sig hur som helst. Både Bambi och Stampe kan vara skrämmande när de fredar sina avkomma och en granne blev till och med biten av en ekorre. Räven ser katten som en livräddande måltid när födan tryter, sorkarna äter upp dina blomsterlökar och mössen invaderar ditt hem .. att de inte SKÄMS!!

Ska vi utrota ALLT så att vi kan släppa lös hunden och lalla omkring i fullständig hänsynslöshet?? Äger vi rätten till ALLT, vi människor??

"En stor del av vårt liv har tagits ifrån oss" .. säger Patrik Nilsson, jag undrar vad viltet i våra skogar skulle svara på det om de hade kunnat??

AB, AB, AB, Expr., Expr., SvD, SvD

Jag har också blivit "biten" av en varg!!

En gång när jag fyllde jämna år så fick jag ett besök hos vargarna på Kolmården i present av Maken.

Åhh .. vad jag blev glad och förväntansfull!! Men trots att jag trodde jag tänkte rätt så tänkte jag så fel, så fel.

Jag iförde mig oömma skor med snörning, min gamla hundparkas med skinnkant på luvan och rester av hundgodis i fickan och väl framme blev jag insläppt till 5-6 halvvuxna vargslynglar och 3-4 vuxna uttråkade vargar .. tillsammans med en skötare.

Maken stannade fegt kvar utanför staketet.

Jag blev en klockren succé!!! Dagens underhållning!!

När den första försiktigheten och genomsniffningen var avklarad så dröjde det inte länge förrän ungvargsflocken insåg att HÄR fanns det mycket att uträtta!!

Snörena på skorna knöts raskt upp och drogs åt alla håll tillsammans med fötterna, skinnkanten på luvan blev så genomtuggad att den inte längre gick att känna igen och fickorna på jackan .. som luktade så förföriskt gott av hundgodis .. ja, de kunde inte längre kallas fickor när vargäventyret var över.

Allt detta medan skötaren uppmanade .. INGA PLÖTSLIGA RÖRELSER!!

Hur undviker man det .. när två vargar drar i skosnörena åt olika håll på bägge skorna???

Det var liksom inte läge att SÄGA IFRÅN!! Jag tror inte de hade förstått vad jag menade .. för även om det är djur i fångenskap så är det i alla fall vilda djur som inte ser människan som ledare. Vet man inte det så ska man nog stanna utanför ett varghägn.

Det är en av mitt livs lyckligaste stunder .. jag var tuggad, gosad, slickad, biten och luggsliten .. men roligt var det för alla inblandade.

Vargskötaren och Maken skrattade så de grät .. jag har det tyvärr inspelat så det går inte att låtsas att jag tog över flocken direkt.

Några år senare fyllde min svägerska jämna år och då passade jag på att se till att få göra om hela äventyret igen!!!