Katter samlas inte i grupp för att ..

 .. demonstrera. Inte heller skulle det falla en katt in att påstå att h*n "är Lasse" .. (vilket är grannens förargliga vit/svarta katt ).. även om h*n skulle jama aldrig så vackert.

Nej .. när katter demonstrerar så gör de det med finess .. de kissar på motståndarens område ... (Allt duger! Dörrar, väggar bilar, träd eller buskar!) ... motdemonstrationen från motståndaren blir då att han kissar över den första markeringen och så fortsätter det till någon ledsnar eller dör.

Ibland möts de två revirpinkande rivalerna vid revirgränsen och då uppstår naturligtvis ett visst morrande varvid båda blåser upp sig och visar klorna .. men det är ytterst sällan som någon är så dum att det uppstår verkligt slagsmål. Och i de fall som det händer så slåss de ärligt katt mot katt utan att blanda in någon utomstående ... för en katt kladdar inte ner klorna i onödan och inte heller på vem eller vad som helst.

"Riktiga katter bär inte rosett", heter en bok av Terry Pratchett. Riktiga katter bär inte heller någon partibeteckning, är inte medlemmar i någon form av grupp eller följer någon annans kommando.

En katt som känner sig kränkt kan också återgälda kränkningen genom att lyfta svansen mot den skyldige, skaka valfritt bakben och sedan lugnt vandra vidare .. viss om att förolämpningen gått fram.

Alla katter är anonyma .. men vem som helst får kalla dem vad som helst bara det är tillräckligt med fördelar knutna till ordet. Katter gör inte skillnad på folk och folk ... vem som helst kan bli föremål för livslång tillgivenhet om det bara finns en välfylld matskål och en mjuk sovplats med i bilden.

I forna tider dyrkades katter som gudar ... och vid närmare eftertanke så borde vi kanske ha fortsatt med det i stället för att upphöja våldet och politiken till religion.

DN, DN, DN, SvD, SvD,

"Det är det organiserade våldet högst upp som skapar individuellt våld längst ned" ..

 .. sa Emma Goldman (1869-1940). .. och hon måste ju ha vetat vad hon talade om, eftersom hon var en fritänkande "rebellkvinna" och av sina kritiker ansedd som en försvarare av politiskt motiverade mord och våldsam revolution.

Det fanns alltså ursäkter för det "Goda Våldet" redan i slutet på 1800-talet, upptäcker jag när jag precis tänkte skriva om det som en nyhet??

Ordet värdegrund har säkert lika gamla anor, även om jag aldrig tidigare hört det så ofta som nu. Det används inte sällan i samband med orden våld, hat, hot och demokrati?

Det kolliderar lite med den värdegrund som jag växte upp med? Hat, hot och våld för att åstadkomma stabilare demokrati?? Jag trodde att våldsyttringar var ett bevis på svaghet och brist på argument .. men vi kanske inte ska se det så längre?

För mig kan aldrig våld och demokrati vara ett och samma begrepp. För om vi låter det Goda Våldet definiera och utplåna dem de anser representera det onda våldet, det onda hotet eller onda hatet .. är vi då fortfarande en demokrati?

Det Goda Hatet är numera klassat som "responshat" mot det onda hatet från de onda människorna? Om det onda hatet visar sig i onda hot så är det helt i sin ordning att bemöta dessa onda oacceptabla hot med acceptabelt hat i form av "responshot"?

Alla som inte förespråkar det Goda Våldet, det Goda Hatet och de Goda Hoten .. är de som står för de onda varianterna av samma sak?? Det är väldigt förvirrande ibland och som liten gräsrot måste man vara ytterst försiktig för att inte falla ner i ondska och elände och bli ansedd som en riktigt usel människa som det är helt i sin ordning att misshandla eller attackera för att föra in på den rätta vägen?

Min värdegrund känns förlegad och otidsenlig, minst sagt .. och eftersom jag slutat läsa Aftonbladet och tidningens kommentarsfält så är jag också dåligt uppdaterad på vilka hat och hot som till hör de goda?

På söndag ska företrädaren för vårt största oppositionsparti ge sig ut till en förort till huvudstaden för att avsluta den demonstration som urartade söndagen innan när två personer .. en ond och en god .. blev knivskadade under en fredlig demonstration.

En responsdemonstration som ska ersätta den andra som förstördes av vad som verkar vara en mobb av .. (lågavlönade?*) .. våldsbenägna huliganer som agerade under en politisk täckmantel, men som förmodligen bara dyrkade våldet för våldets egen skull. Dessutom har polisen fått svidande kritik för att de var för få och dessutom skyddade de attackerande huliganerna mot de fredliga demonstranterna som inte bara fick sin demonstration förstörd utan också förhindrades från att handgripligen rädda demokratin. På söndag får de förmodligen bättre uppbackning och välbehövlig hjälp och stöd från Säpo, vilket känns tryggt och bra .. men om det samtidigt avhåller "motdemonstranterna" från att närvara så kanske det också medför en viss besvikelse?

Men eftersom det spontant uppstått ett behov av responsdemonstrationer på flera andra orter i landet så kanske tidningarna får sina rubriker i alla fall?

För på något konstigt sätt känns det som om varje demonstration, oavsett syfte, är själva förutsättningen för att företrädarna för det Goda Våldet och det Onda Våldet ska få en anledning att drabba samman?

Ungefär som när AIK och Djurgården möts i någon viktig match?

Kanske måste jag engagera mig i någon fotbollsklubb för att kunna orientera mig och förstå dagens politiska landskap?

* Jag har ingen aning om varför DN anser att årsinkomsten är relevant i sammanhanget?? Upplys mig gärna!

DN, DN, DN, DN, DN,

Blaljus.nu, Lawen Mohtadi, Johan Croneman, Hanne Kjöller,
HäxanMexan, HäxanMexan2, Cornucopia,

"Brödraskapet Röda Näsan ..

.. styr i vår kommun", brukar en bekant säga när han upprörs över beslut eller upphandlingar som sker i den näraliggande kommunen som han bor i.

Vad han menar är att samtliga styrande herrar inom så väl kommunen som det privata näringslivet har ett privat umgänge på stadens exklusivaste näringsställe. Det handlar alltså inte om dryckenskap utan om trevliga luncher och middagar med full tillgång till ädla drycker och ett allmänt utbyte av information, skvaller och planer inför framtiden.

Vid de privata festerna, som de äkta hälfterna får arrangera i de ståndsmässiga bostäderna och där även andra utvalda tjänstemän och näringsidkare deltar .. sker "informationsutbyten" om vad som händer i kommunen och beslutas om vilka kommuninvånare som förtjänar uppmärksamhet eller stramare tyglar.  

"Brödraskapet Röda Näsan" ser till att allas behov tillgodoses och anser nog själva att det är för kommuninvånarnas bästa, men den information de ger varandra är förmodligen både guldkantad och välfriserad. På så sätt delas det ut bygglov, ges utskänkningstillstånd, prioriteras vägbyggande, delas ut uppdrag, bostäder och välavlönade arbeten .. och så löper arbetet inom alla områden smidigt och lätt och ingen behöver sitta och nöta med tröga handlingar och söka besvärliga fakta i lagtexten.

Så är det .. och så har det alltid varit, är förmodligen gruppens valspråk och skulle någon påpeka det olämpliga i detta nära och privata umgänge så skulle de förmodligen inte begripa ett biddevitt.

SE bara hur BRA det fungerar i vår kommun!!!

Att sedan kommuninvånarna får betala med betydande svårigheter i hanteringen av kommunala medel om de på något sätt kommer på kant med "bröderna", deras äkta hälfter eller barn är ju helt i sin ordning. Det växer ju alltid ogräs i de vackraste rabatter och rensas det bort lämnas mer utrymme till värdigare växter, eller hur?

I dag publicerar DN domarna i Tomas Quick-fallen. Det sker efter upprepade anklagelser från justitierådet Göran Lambertz, som anser att media ligger bakom de friande domarna som han anser vara felaktiga men accepterar eftersom de redan är fattade .. eller något liknande?

Sture Bergvall/Thomas Quick är inte BEVISAT oskyldig utan bara friad i brist på bevis, eller hur? Och bevisen FINNS .. det bevisas av tidigare, helt korrekta domar, som nu underkänts på grund av påtryckningar från media som inte har förstått hur korrekta de var .. anser Göran Lambertz.

Och nu börjar jag tycka synd om Göran Lambertz. Som en röd tråd genom alla hans upprörda brev och debattartiklar går vänskapen med hans vänner Seppo Pentinen, Christer van der Kwast, Claes Borgström och .. lite på sidan av .. den pålitlige journalisten Gubb Jan Stigson. Vännerna som ingår i Göran Lambertz eget brödraskap, bröderna som han försvarar till sista blodsdroppen och vars uppgifter han inte för ett ögonblick betvivlar.

Thomas Quick/Sture Bergvall är bara det otrevliga ogräset i den för övrigt så välskötta rabatten. Det som drabbat de anhöriga till hans påstådda mordoffer är endast ett tillfälligt lågtryck som vilar över den annars så solbelysta tillvaron och den sanning som är mest sann är väl ändå den som pålitliga bröder delar över några glas vin och en smaklig middag på ett utmärkt näringsställe.

Eller över en liten whiskypinne, i exklusiv avskildhet i någons hem.

Den arme Leif GW Persson .. som tidigare ingick i Lambertz brödraskap .. har däremot blivit utesluten från de trevliga samkvämen eftersom han tidigt uttryckt tvivel på brödraskapets slutsatser. För lojalitet är grunden för ett hållbart brödraskap.

Sådant händer också i den näraliggande kommunen och den ensamheten är både kännbar och isolerande för den som hamnar utanför i kylan .. det har också Leif GW Persson vittnat om när han uttalat saknad över vänskapen med den forne brodern.

Grupper som "Brödraskapet Röda Näsan" är en utdöende företeelse hoppas jag, men de lever ändå kvar i små slutna sammanhang. I en liten kommun kan invånarna förmodligen lära sig att leva med följderna, men när företeelsen dyker upp i toppen på svensk rättsväsende känns det inte bara otidsenligt utan också ganska farligt.

Som sagt .. jag börjar tycka synd om Göran Lambertz. Med sådana vänner som han tydligen har, behöver han inga fiender.

Och avslutningsvis .. nu när Sture Bergwall, efter mer än 20 år, sakta ska slussas ut i verkligheten, så blir det ju ett rum ledigt på Säter. En terapeut får en patient mindre att tala med .. och jag hoppas att det tomrummet fylls av en annan person med vanföreställningar som inte förs tillbaka till det förflutnas gömda minnen, utan i stället får hjälp med att orientera sig i den verklighet som h*n måste lära sig leva i för att kunna fungera fullt ut i det samhälle som vi andra lever i.

Sagt om sanning ..

För att göra sanningen mera sannolik, bör man absolut blanda i en smula lögn./ Fjodor Dostojevskij (1821-1881)

Mest löjeväckande är att hålla skenet uppe mot andra så länge, att man inbillar sig, att det är sanningen./ Immanuel Kant (1724-1804)

DN, DN, DN, DN,

Det var en gång en man ..

.. som inte mådde så bra. Ja, vi kan väl nästan säga att han helt och hållet hade ledsnat på att arbeta och upplevde varje krav på en större ansträngning som ett personligt påhopp.

Vill vi vara lite tydligare, så kan vi säga att han funderade på att fuska till sig en längre tids sjukskrivning.

Råna välfärdssystemet kan vi kanske kalla det för? Vilket förmodligen går bra, eftersom han gjort det förut och dessutom lurat av en massa vänner saker som han lovat att lämna tillbaka.

Han gick till sin vårdcentral och berättade om sina diffusa magplågor, sömnsvårigheter, plötsliga ångestattacker och en tilltagande värk i ländryggen och benen .. och blev sjukskriven.

Han "självmedicinerade" med alkohol, tillsammans med den ångestdämpande medicin han hade fått utskriven och när sjukskrivningsperioden var slut så mådde han så bra att han uppgav att han var mycket, mycket sämre och hade fler symptom som kunde visa på ett betydligt allvarligare sjukdomstillstånd än det man trodde från början.

Hans läkare som länge väntat på att få en patient med just denna ovanliga och intressanta sjukdomsbild gjorde en stor utredning som visade att det absolut inte var uteslutet att mannen hade just den diagnos han hoppades på .. men inte heller bekräftade att den var riktig.

Mannen  .. som fortfarande var sjukskriven, verkligen ville vara det i fortsättningen också, hade vant sig vid de allt starkare ångestdämpande tabletterna som skrevs ut tillsammans starka smärtstillande tabletter som tillsammans med sprit gjorde mannen glad och nöjd i sitt privata lilla helvete .. kallades till förnyad undersökning.

Läkaren hade i sin tur konsulterat några kollegor som också blev eld och lågor över det ovanliga fallet och hjälpte till med att sammanställa ett långt frågeformulär, med kända symptom gällande den mycket, mycket ovanliga och allvarliga sjukdomen, som mannen fick svara på och .. jaaa, minsann! .. kan man tänka sig? .. när mannen fick höra frågorna gick det upp ett ljus! PRECIS så var det! Tänk att doktorn kunde få fram det?

Läkaren bokade tid för ett kirurgiskt ingrepp som han skulle göra själv tillsammans med sina kolleger som nu verkligen var engagerade. De var nu de första läkarna i landet som hade kunnat diagnosticera och operera en så ovanlig patient med en så mycket, mycket ovanlig och allvarlig sjukdom.

Det skulle skrivas om det här .. och inte bara i facktidningarna utan i media världen över! De skulle bli kända och omtalade och de kunde nästan inte vänta med att sätta kniven i patienten.

Mannen .. som nu kände ett viss obehag inför situationen han hamnat i .. vågade inte protestera.

Operationsdagen var inne, diagnosen var godkänd av samtliga experter, utrustningen var klanderfri och ... så hittade man inte det förväntade?

Fast det är ju möjligt att diagnosen är ställd så tidigt att själva beviset på sjukdomen inte ännu är synligt för blotta ögat? .. sa experterna till varandra. Och så enades de om att så var fallet och skar de bort det som på ytan såg friskt ut, men som de antog var livsfarligt invaderat av den mycket, mycket ovanliga och allvarliga sjukdomen.

Proverna på det som avlägsnats visade inte på att den mycket, mycket ovanliga och allvarliga sjukdomen fanns, men kunde inte heller utesluta att den hade kunnat blossa upp i ett senare skede .. så operationslaget med alla experter kände sig mycket nöjda och skrev insiktsfulla artiklar i ämnet. Det väckte mycket uppmärksamhet .. aldrig tidigare hade den här mycket, mycket ovanliga, allvarliga sjukdomen åtgärdats nästan innan patienten ens fick den!!!

Mannen mådde mycket sämre. Nu KUNDE han inte jobba längre och det kändes inte riktigt lika trevligt som tidigare eftersom det nu inte fanns några valmöjlighet kvar.

Han mådde inte heller bra av sin "självmedicinering" eftersom de mediciner som han var tvungen att ta, för att kompensera det som tagits ifrån honom, gjorde att han fick hallucinationer och ångestattacker som halvt skrämde vettet ur honom.

Till slut så uppsökte han en annan läkare och erkände .. "Jag var ju aldrig sjuk på riktigt, jag sa bara det de ville höra för att få en sjukpension. Det enda jag ville var att få slippa jobba."

Men den första läkaren hävdade att symptombilden var riktig, behandlingen var riktig, proverna uteslöt inte att sjukdomen faktiskt funnits, experterna var överens, sjukdomen KUNDE ha funnits i det kirurgerna avlägsnade från mannen och alla prover BEVISADE att det inte var uteslutet att mannen drabbats av denna mycket, mycket ovanliga och allvarliga sjukdom.

Mannen ville ha tillbaka sitt liv.

Läkaren sa .. Du påstår att du har ljugit .. men jag säger att du ljuger nu! JAG gjorde alla rätt, ställde rätt diagnos och utförde rätt ingrepp. JAG kan BEVISA att du inte kan bevisa att du har rätt! Den som bortser från att min och mina kollegors höga kompetens och snabba handläggning av ärendet räddade dig från det lidande och den död som hade väntat om vi inte hade utfört rätt åtgärd i rätt tid ... måste vara oerhört okunnig och dåligt påläst.

Du borde vara tacksam.

I stället försöker du lura alla som inte tänker efter ordentligt. De förstår inte att diagnosen som ställdes var sannolik och tar inte reda på vad det skulle ha inneburit om ingreppet inte gjorts. De och du drar en för snabb slutsats och därför har ni fel.

Detta är mycket, mycket ovanligt och allvarligt!!

Jag är en mycket ansedd man, en specialist inom mitt område och du har erkänt att du är en lögnare .. bara det bevisar att jag har rätt.

DN, DN, SvD,

Anonym!

Min pappa var en temperamentsfull man. Han var också en hejare på att skriva brev när han blev upprörd eller förbannad .. och för det mesta var han så förblindad av sin vrede att han också skickade iväg sina brev.

En gång vet jag att han ångrade sig, för då hittade jag de sönderrivna resterna i dikeskanten när jag traskade iväg till skolan. Eftersom jag kände igen handstilen så samlade jag ihop bitarna och pusslade ihop dem när jag kom hem, vilket jag hade nytta av vid ett annat tillfälle när jag var ensam hemma,  telefonen ringde och en skitförbannad man vrålade i mitt öra .. du kan hälsa din förbannade farsa att ........ och så en lång svavelosande harang!!

Jag var 12 år och blev så rädd att jag, gråtande och darrande, låste in mig på mitt rum efteråt, men jag lärde mig att aldrig, aldrig skriva något som sedan kan användas emot mig. Det är bättre att ta grälen och de upprörda meningsutbytena ansikte mot ansikte .. om man nu behöver skälla ut någon alls.

Efter att ha slarvat bort en plats på Konstfack .. (vilket förmodligen var tur, för annars hade kanske jag också burit tvångströjan "Kollektiv Åsikt" som effektivt stryper allt individuellt kreativt skapande) .. började jag på kontor, vilket var det lättaste men tråkigaste alternativet som fanns.

Jag kompletterade det jag hade .. vilket inte var mycket .. med kurser i stenografi, maskinskrivning, affärskorrespondens och bokföring, fick marginellt högre lön och lite bättre jobb på diverse statliga verk. Jag var den där som fick svara i telefonen och säga harangen .. Stockholms Stads Gatudirektörs sekreterares telefon, och så mitt för och efternamn .. och sedan ljuga om att Gatudirektören tyvärr inte var anträffbar utan satt i ett viktigt möte.

Vid särskilda tillfällen när den särskilt viktiga sekreteraren var sjuk fick jag till och med skrida över den gröna heltäckningsmattan, fram till det enorma konferensbordet och placera mig på en stol i ett hörn och göra anteckningar när de stora herrarna diskuterade problem. Anteckningar som sedan skulle skrivas ut på ett bättre sätt .. ja, du vet hur det ska vara!

Och det var ju inte så svårt, upptäckte jag. Det var bara att läsa tidigare korrespondens och svamla till det lite så att det inte stod något som kunde tolkas som en fast åsikt. Vilket också gällde svaren till dem som dristade sig till att ifrågasätta givna beslut.

Jag lärde mig att den lilla människan som försöker slåss mot systemet inte har en chans om hon inte förvandlar sig till en social kameleont och letar reda på kryphålen och/eller vägen runt, över eller under regelverket. Våra myndighetsutövare kan hämnas hårt och brutalt om de blir ifrågasatta, förminskade eller förlorar på ett förödmjukande sätt .. och de gör det också i många fall. Även långt, långt efter det att ärendet är avslutat.

På en liten ort där alla känner alla kan hämnden till och med tas ut på någon anhörig som söker hjälp och stöd hos den myndighet där någon upplevt sig kränkt eller förödmjukad.

Myndigheter har ALDRIG fel. Även om någon lyckats bevisa att så är fallet.

Efter att ha valsat runt på diverse statliga och kommunala administrativa tjänster så hade jag lärt mig tillräckligt mycket för att kunna föra min egen talan på ett sätt som snarare fick motparten att känna sig som Jultomten än som ett offer. En egenskap som uppmärksammades av vänner och bekanta som bad om hjälp med skriftväxlingen i konflikter med myndigheterna.

Det började ringa okända människor som satt illa till. Jag fick höra historier som fick håret att resa sig och jag lärde mig massor om vårt välfärdssystem. Bland annat att den som kan uttrycka sig väl, har tillräckligt gott faktaunderlag och ger intryck av att ha lite muskler i bagaget får mer än den som faktiskt behöver det bättre?

Men alla dessa brev, ansökningar och överklaganden gjorde att jag låg lågt med mina egna åsikter. I åratal har de enda som  jag vågat ha en brinnande och tydlig åsikt inför, varit min allra närmsta krets. För i och med Internet kan vem som helst hitta allt du säger, tycker och engagerar dig i och tycker du på ett sätt som "kränker" den myndighetsutövare .. som den du försöker hjälpa är helt beroende av .. så skadar du mer än hjälper.

Nu för tiden är det inte så ofta jag kan hjälpa någon med annat än själva skriftväxlingen, eftersom de snåriga och svårgenomträngliga regelverken kräver bistånd från svindyr juridisk expertis inom ämnet och den som söker på mitt namn får inte mycket utdelning. Det dyker upp som undertecknare av protokoll, gåvogivare till diverse välgörenhets-, hund- och kattorganisationer eller i medlemsregister hos veteranbilsklubbar och i samband med mitt livs enda insändare.

Mer vill jag inte heller att det ska bli. Inte av feghet utan av överlevnadsinstinkt. Jag har sett vad en offentliganställd högre tjänsteman kan göra mot en vanlig försvarslös människa och jag vill inte utsätta varken mig själv eller andra för den upplevelsen.

Internet och den här bloggen är mitt enda andningshål där jag kan skriva något så när fritt och med mina egna ord om det jag aldrig säger offentligt.

Jag har mött många, många andra i samma situation. Frustrerade människor som förhindras att säga sin uppriktiga mening och visa ett öppet ställningstagande för att kunna behålla jobbet eller av hänsyn till familjemedlemmar eller medmänniskor som skulle skadas eller behandlas illa om de gjorde det.

Bland mina egna anonyma kommentarer kan jag då och då se vad som händer med en människa som krossats av systemet och ibland kan jag tänka att det är tur att hatet och frustrationen endast tar sig uttryck i kommentarsfältet på en blogg i stället för i verkliga livet. För hatet och frustrationen finns kvar även om media kan få bort det från nätet genom att ytterligare bestraffa den som tycker sig ha förlorat allt.

Och vilka uttryck tar det sig då? Kanske blir det en annan 12-åring som får ta emot en verbal spya ensam hemma en dag?

Den 12:e december skrev Britta Svensson i Expressen ..

Vad är det egentligen som är så farligt med att tala om vem man är? Står man för sina åsikter måste man våga visa vem man är.

Annars är man en fegis.

Jag har aldrig i hela mitt liv framfört en åsikt anonymt. Inte satt upp lappar i tvättstugan som inte var undertecknade med namn, inte skickat anonyma brev, aldrig mejlat någon från en påhittad mejladress och inte i helvete kommenterat något anonymt på nätet.

Jag förstår mig faktiskt inte på er som gör det.

Till skillnad mot Britta Svensson förstår jag det. Britta Svensson har betalt för att framföra sina åsikter, är skyddad av lagen när hon gör det, är inte hjälplös om myndigheterna känner sig förminskade eller trampade på tårna och risken för att hon ska krossas av media är minimal eftersom hon har en hel tidning i ryggen om någon annan tidning skulle ge sig på det på förhand misslyckade uppdraget.

Se bara på vad som hände när en etablerad och partiansluten debattör som Johan Westerholm av misstag hamnade under rubriken "Hatsajt"? Då kom en ursäkt från den ansvarige utgivaren, de journalister som trampat i klaveret ringde och förklarade sig och lade sig platt på marken .. något som inte upprepades med alla de andra stackarna som inte begått större brott än att ha skrivit kritiska kommentarer mot Sverigedemokraternas politik på sajten Avpixlat. Något som inte heller skulle ha hänt om jag, som anonym bloggare, skulle ha hamnat på samma plats av samma orsaker.

Det ÄR skillnad på folk och folk och det är inte alltid rätt människor som får makten.

SvD,

Jag funderar på att lägga upp ett register .

.. över alla skatfamiljer som bor innanför vårt staket. Det verkar ju vara innegrejen just nu. Så den som förväntade sig något samhällskritiskt på den här sidan tycker jag i stället ska läsa dagens ledare av Peter Wolodarski, som skriver försiktigt på DN eller Sanna Rayman som är mer frispråkig på SvD.

Jag minns så väl hur det började när vi var nyinflyttade våren -96. I en enorm lönn som växer i allén på andra sidan vägen utanför tomtgränsen satt en ihärdig skata och marknadsförde den Perfekta Bostaden för Två.

Problemet verkade dock vara att h*n var helt ensam? H*n hämtade en Perfekt Bopinne, höll den med foten och hojtade ut sin längtan och sitt fantastiska erbjudande .. kom och älska med mig! Jag erbjuder evig kärlek och den perfekta utsikten!! ... men ingen verkade intresserad.

Så övergav h*n sin ursprungliga idé och satsade på ett av våra gamla äppelträd .. och se där!! .. det var ett betydligt intressantare läge. Skatornas Djursholm eller Östermalm, allra minst?

Eller så var det en Kulturskata och då blev genast vårt sockerdricksträd en eftertraktad två på Söder?

I vilket fall som helst så byggdes det bo. Jag stod i fönstret och tittade på och fick lära mig att det inte duger med vilken pinne som helst när en skata ska bygga det perfekta boet. Hade jag haft en blogg då så hade jag haft det perfekta underlaget till en inredningsblogg för fågelälskare. Jag utsåg den ene till han och den andra till hon .. utan att veta vem som var vem. Men det var uppenbart att en av dem hade utslagsrösten när det gällde godtagbara pinnar.

Djur speglar människan på ett så roligt sätt .. när han kom hemseglande med en enorm JÄTTEFIN pinne gick det inte att missta sig på hans stolthet .. lika lite som på hans besvikelse när hon föraktfullt tog pinnen, petade lite i stommen till boet och .. kastade den på marken.

När bygget var klart låg det lika många pinnar under trädet som i själva boet.

Trädet började grönska och boet blev nästan osynligt, vi hörde de nykläckta ungarnas krav på den mat som de utschasade föräldrarna flög in och efter en tid så hade vi två supermagra föräldrar och tre supertjocka skatungar på gräsmattan och jag avundades verkligen inte skatorna deras föräldrauppdrag.

Några veckor senare .. (och det här har jag skrivit om tidigare) .. ringer grannen och skriker hysteriskt i telefonen .. din katt sitter i skatboet!!

Jag kastar mig ut genom ytterdörren, galopperar över gräsmattan, skalar uppför äppelträdet som en panter och lyfter ut den svartvita olyckan ur boet som lyckligtvis var tomt.

Och eftersom jag lider av en fruktansvärd höjdskräck, så kom jag inte ner.

Min ohyfsade granne skrattade så hon höll på att kissa på sig när hon så småningom kom till undsättning och guidade mig ner bland grenarna.

Nästa år hade vi tre skatbon under uppbyggnad.

Nu vet jag inte hur många som finns och hur många som fortfarande är i bruk. Vi har till och med skatbon i den vildvuxna enorma syrenhäcken. Men det är rätt roligt att lägga märke till att skator är bättre på återvinning än oss. Ett gammalt bo kan nedmonteras och användas till ett sprillans nytt och modernt hem på ganska kort tid.

Vi har alltså alldeles för mycket skator här i förhållande till ytan, eftersom flera av dem envisas med att stanna på platsen som föräldrarna ursprungligen valde. När Glamourduvan Dita fortfarande fanns bland oss var jag tvungen att övervaka varje måltid så att hon inte skulle bli rånad på majskornen och fågelmatsträdet måste vi inhägna med kompostgaller så småfåglarna får en chans att picka i sig några frön.

Det är lite av ett problem, trots att jag verkligen gillar våra smarta och lite småfräcka skator och, som sagt, jag funderar på att lägga upp ett register för att se vilka och hur många de egentligen är.

Men ett register kanske inte räcker, eftersom det finns en annan koloni i träden runt kyrkan och den näraliggande parkeringsplatsen.

Det är en helt annan sort antar jag .. lite småreligiösa och sekttänkande? Tyvärr så misstänker jag att det pågår en del utbyte mellan grupperna, små kärleksförhållanden och oregistrerat bobyggande över gränserna? En del av Dom räddas alltså till oss, medan några av Våra förloras till Dom.

I mitt register skulle jag få ordning och reda på vad som sker i närområdet och dessutom kunna kontrollera vilka som är "mina" skator och vilka som är De Andra.

Problemet är bara .. de ser ju likadana ut allihop??

Vilket får mig att tänka på den kinesiske guiden som jag talade med under mitt livs resa. Han tyckte att alla vi västerlänningar såg identiskt lika ut och var jättesvåra att skilja från varandra .. hur kunde vi skilja på varandra?

Vaddå? .. vi har ju olika ögonfärger och olika hårfärger till skillnad från honom och alla hans mörkögda och mörkhåriga landsmän .. det måste väl ändå vara lättare??

Men han tyckte att vi var stora, klumpiga och egentligen bara bestod av enorma näsor och öron som inte skiljde oss åt? Så jag misstänker att allt beror på var man fäster blicken, hur man ser på saker och ting och vad man lärt sig att lägga märke till från början?

Det hade vi i alla fall väldigt roligt åt, liksom åt att Feng Shui var något skämmigt, uråldrigt som han ansåg bara gamla okunniga sysslade med och jag som tyckte det var en innegrej bland "Fina Folket" i storstan. Vid betraktandet av ett fotografi i en museishop upptäckte vi också att vi hade haft samma typ av skamstockar förr i världen, vilket också lockade fram en viss munterhet. Särskilt när det visade sig att den kinesiska varianten också fanns i mer avancerade "gruppstockar" där flera personer kunde sitta samtidigt medan vi nordbor, vad jag vet, aldrig blev effektivare än singelskamstockar.

Men det är tydligen inte försent än .. men nu tillhandahålls de på tidningarnas förstasidor i stället så att ingen behöver komma i direktkontakt med de misshagliga ogärningshenen. ( .. eller vad det nu heter i pluralis?? En ogärningshen = flera ogärnings???)

Vilket pris vill jag betala ..

... för rätten att uttrycka mig fritt på den här bloggen? Det är vad jag gått och tänkt på sedan jag i morse fick se att Aftonbladet hängt ut bloggen Mitt i Steget under rubriken "hatsajt".

Enda orsaken till det var att sverigedemokraten Stellan Bojerud vid ett .. eller flera tillfällen? .. lämnat kommentarer på bloggposter som Johan Westerholm skrivit.

Fakta(?)rutan som innehöll listan på "hatsajter" som Bojerud besökt publicerades i samband med en intervju med Stellan Bojerud och trots att jag inte läst ett ord på Aftonbladet på en månads tid så läste jag igenom den när jag ändå brutit mot mina föresatser. Rubriken var, "Jag är en stolt rasist" .. (vilket senare ändrades till "SD-toppen hyllar nazisters insatser i strid") .. och trots att jag inte ens vet vem Bojerud är, eller har för avsikt att ta reda på det närmare, så reagerade jag negativt på den illasinnade rubriksättningen. (Läs gärna igenom intervjun själva och berätta vad ni tycker.)

Nu har Aftonbladet upptäckt att de skambelagt och klistrat rasiststämpeln på en av sina egna, gått ut och bett om ursäkt samt ändrat rubriken på "fakta"-rutan till "Så skriver SD-toppen på nätet", men skadan är ju redan skedd.

Jag har följt Johan Westerholm sedan 2004, har inte alltid varit odelat positiv men har alltid blivit berörd på ett eller annat sätt och jag har lärt mig oerhört mycket genom honom. Han har varit den ende sossebloggaren som har haft markkänning och som vänt sig till väljarna direkt i stället för att använda bloggen som ett tävlingsbidrag i någon slags intern "bästa sosse-tävling" vilket är vanligast bland bloggarna inom hans parti och på partiets egen bloggportal .. S-bloggar.

Framför allt så har jag beundrat hans mod. Jag har sett en risk att han skulle uteslutas ur partiet på grund av sin tydlighet och frispråkighet men aldrig, aldrig trodde jag att sossarnas egen tidning skulle hänga ut honom som rasist eller sverigedemokrat??

Den som vill tala i klartext, uttrycka sig nyanserat, se behoven och problemen och söker fakta .. är uppenbart olämpligt i vänsterkretsar och i dagarna meddelade Johan Westerholm att han tänkte lägga ner sin blogg för att få fortsätta att få vara med i den socialdemokratiska gemenskapen. Det är alltså inte bara inom kvällspressen som takhöjden har blivit så låg att människor tvingas krypa för att undgå bestraffningar?

Men jag har också haft kommentarer från övertygade sverigedemokrater? Människor som uttryckt sig väl och verkligen varit intresserade av ett meningsutbyte .. och jag har inte heller censurerat dem!

Hur farligt är det?

Dessutom bloggar jag inte under mitt namn utan anonymt vilket automatiskt gör mig till en suspekt typ som inte har rent mjöl i påsen?

Hur nära en uthängning i tidningen är jag? Har "Researchgruppen" redan varit inne bland mina personuppgifter och kladdat?

Mig själv som person kan de inte skada, men det finns människor i mitt liv .. som inte ens vet att jag bloggar .. som skulle skadas om mitt namn skulle bli synonymt med näthat och rasism.  

Bara för att kvällspressen vill vinna valet åt Stefan Löfven?

Journalisternas förtroende för att han ska kunna göra det själv verkar vara lika lågt som takhöjden inom oppositionspartierna.

För visst är det här en strategi inför det kommande valet. Sverigedemokraterna ska kletas på regeringen eller utplånas, och väljarna ska gå i lämmeltåg till sossarna, är det tänkt.

Och så .. vips .. så finns det inget jobbigt vågmästarparti mer och allt blir som vanligt igen!

Men det enda som hänt hittills är att jag .. som, in i minsta detalj, tillhör den väljargrupp som partierna flörtar hårdast med .. plötsligt börjar se att det finns ett pris på åsikts- och yttrandefriheten.

Jag är rädd .. på riktigt!

Nu är det hög tid att bestämma om jag vill betala det pris som är satt på den som vill diskutera samhällsfrågor på nätet? För räcker det med en kommentar från en person som inte är godkänd av kvällspressen, så tror jag inte att det är värt det?

Framför allt så kan jag inte längre bestämma det själv utan måste ta den diskussionen bland dem som kan drabbas om jag tar ett ödesdigert felsteg på den minerade vägen.

Någon sa .. "Socialdemokraterna vill vinna valet så gärna att det nästan gör ont!"

Det tolkade jag som att det gjorde ont i den socialdemokratiska själen .. men nu börjar jag misstänka att det är de olydiga väljarna som kommer att plågas mest.

Den sjätte mannen, Cornucopia, Fnordspotting, Peter Högberg, Den hälsosamme ekonomisten,

Thomas Mattsson Expr.,