Livets smultronställen.

Vår lilla irländska Rackarkott hittade ett smultronställe vid vägkanten i går.

Hon tog försiktigt, försiktigt ett smultron i munnen och sneglade sedan skuldmedvetet på mig .. något som var så gott måste naturligtvis vara FÖRBJUDET, eller hur? Men, eftersom jag inte sa något utan stod kvar så vågade hon nosa vidare och hittade ett till .. och ett till .. och .. jättemånga smultron.

Hon åt dem så försiktigt och andaktsfullt. Njöt av varje bär och jag kunde se hennes stora förvåning .. det växte GODIS vid vägkanten??

Nu kan vi nästan inte ta oss fram när vi går ut. Vem vet, det kan finnas godis var som helst och är man en Rackarkott så låter man inget ätbart gå till spillo.

Det är en djupt rotad instinkt som kan ta sig mindre trevliga uttryck, det har Hittekatten fått lida för. Jag vet inte hur många sorkar som vår hungriga hund skrämt av vår lika hungriga katt, och det är kanske tur det. De jag ser får en mer passande slutförvaring än i magen på den hund som kommer upp i sängen varje morgon och vill slicka mina händer och mitt ansikte.

Men jag avundas henne hennes förmåga att leva i nuet, att njuta gränslöst av livets alla smultronställen och glädjas åt det hon har i stället för att gräma sig över allt det hon aldrig fick från början.

I natt var jag uppe halv fyra. Det var redan ljust, fåglarna kvittrade, luften var ren och naturen kändes rentvättad av nattens dagg. Det hördes inte ett enda motorljud och inga mänskliga röster, bara de ljud som kommer från naturen själv.

Om jag någon gång ska bli religiös så kommer det att bli mitt i natten .. mitt i naturen.

I sommar ska jag försöka vara mer som en Rackarkott, vara glad och lycklig över det lilla i livet, njuta av stunden och vila i nuet .. det lovade jag mig själv i natt.

Nu när det är dag känns det löftet lite svårare att hålla, men jag ska i alla fall försöka .. då och då, ibland eller så ofta det går!

AB, Expr., DN,