Vem bryr sig?

När jag var ung brann jag för kärlek, nöjen, kläder .. och politik! Det där med politik visste jag inte så mycket om .. inom familjen talades det aldrig om samhällsfrågor .. men jag förstod att det handlade om förändring, om att skapa ett samhälle som var bra för alla.

Och jag ville vara med! Jag ville diskutera, få ha en åsikt och få möjlighet att pröva den och dela den med andra.

Jag blev djupt besviken när jag förstod att det var lika lågt i tak i den politiska världen som i den vanliga. Vem du var, vilka dina föräldrar var och din sociala hemhörighet avgjorde tyngden av ditt medlemskap. De som var födda in i ungdomsverksamheten var de som ledde den och var partiets påläggskalvar, även om det inte var de som var mest kvalificerade eller verklighetsförankrade.

Jag ville brinna för något, men den politiska världen kvävde den elden.

Jag nöjde mig med kärlek, nöjen och kläder .. och kämpade sedan för en tillvaro som var bra för mig och min familj.

Det verkar inte vara någon större skillnad i dag. Att var fjärde ung svensk tycker att det vore "ganska eller mycket bra" om Sverige var odemokratiskt och styrdes av en stark, diktatorisk ledare kan vi nog ta som uttryck för samma förakt som jag kände då inför den stängda, ovälkomnande, unkna partislutenhet som politiken fortfarande verkar vara.

I dag finns en annan öppenhet och tillgänglighet i och med Internet, kanske någon invänder. Jag tror inte det, alldeles för många gånger har jag sett människor försiktigt försöka skriva om politiska frågor från sitt eget perspektiv eller lämna trevande kommentarer på politiska bloggar .. bara för att mötas av hånfullt ifrågasättande, agressiva påhopp eller bli förlöjligade.

Det finns fortfarande inget välkomnande eller inbjudande i den politiska världen, om man inte är utvald, inbjuden eller godkänd.

De politiska partierna i Sverige får färre och färre medlemmar. Är det så konstigt, när det som erbjuds är så instängt, elitistiskt, toppstyrt och låst? När nytänkande och ifrågasättande upplevs som förräderi?

Vem vill ha ett politiskt medlemskap eller engagemang som innebär att du .. utan att få ifrågasätta .. binder dig för en och samma åsikt fram till den dagen du blir tillsagd att byta till en annan? Även om du inte förstår varför, eller rent av tycker att den är felaktig?

Vem vill ständigt välja att vara politiskt korrekt och svälja alla tvivel och funderingar och aldrig få en möjlighet att pröva dem i öppna diskussioner av rädsla för att media i största allmänhet och Aftonbladet i synnerhet ska ta tillfället att köra ner dina icke godkända tankar .. förändrade till oigenkännlighet .. i partikamraternas halsar.

Vem anser att det är ett uttryck för en fungerade demokrati när speciellt utvalda serverar dig EN kandidat att välja? Vem vill stå inför vänner och bekanta och strida för att svartmåla andras förslag i stället för att framföra egna? Tala illa om och håna oliktänkande så att bristen på egna visioner döljs, gräva fram andras misstag för att dölja sina egna och arbeta för åsikter som inte får ifrågasättas?

När man är ung vill man protestera och förändra. Skapa en framtid och gemenskap.

Är man inte välkommen med en brinnande förändringslust, ofullständiga idéer, tvivel, trevande åsikter och ett sjuhelsikes engagemang, då tycker åtminstone inte jag att det är konstigt att man avfärdar samhället med en extremåsikt i en undersökning och nöjer sig med kärlek, nöjen och kapitalvaror.

Och i så fall så är det ju alltid trevligt om man kan omsätta något så ovidkommande som en röst i ett allmänt val till pengar, eller hur?

DN, SvD, SvD, Expr., AB, AB,
Bloggar: Tokmoderaten