Döden!!

”Dödens bin är stora och svarta, de surrar dovt och dystert, de förvarar sin honung i kakor av vax, vita som altarljus. Honungen är svart som natten, tung som synden och söt som sirap.

Det är allmänt känt att vitt består av åtta färger. Men det finns även åtta färger av svärta, för den som förmår att urskilja dem, och Dödens bikupor står i det svarta gräset i den svarta fruktträdgården under de av svart blom prydda, uråldriga grenarna på träd som, så småningom, kommer att bära äpplen som … om vi säger så … sannolikt inte kommer att vara röda.

Döden tyckte sig höra, helt flyktigt, ljudet av springande fötter och en röst som sa, nej, en röst som tänkte åfanåfanåfanåfan, jag kommer att dö jag kommer att dö jag kommer att DÖ!”


När jag var barn var jag fasansfullt rädd för döden. Jag vet inte exakt när jag insåg att ALLA måste dö en dag, men jag minns helt klart vilken fruktansvärd rädsla det förde med sig. Otaliga var de nätter som jag väckte min mamma i full ångest och bad henne att .. lova, lova att du aldrig dör!!

Stackars henne .. det är klart att hon att lovade. Som förälder vet jag att du lovar precis vad som helst bara du får sova ostört och ungen går och lägger sig igen.

När jag blev äldre utvecklades det till en nattlig dödsångest. Jag ägnade inte min förgänglighet en tanke, förrän jag lade huvudet på kudden för att utmattad falla i sömn. Då kom de krypande, tankarna på döden .. ännu en dag närmare, ännu ett steg mot det oundvikliga hade passerat .. och pulsen steg och ångesten satte sig på bröstet och gjorde det svårt att andas. Jag försökte tänka på annat .. det gick inte.

Det var jobbigt, minst sagt. I vägen för sömnen och på så sätt också för livet. Till slut gav jag upp och bestämde mig för att avsätta en timme varje kväll till att tänka på döden INNAN jag försökte somna.

Om någon har försökt samma sak så vet ni att en timme är en oändlighet om man försöker koncentrera sig på en och samma sak. Efter ett par veckor somnade jag obönhörligen ifrån döden och sedan dess har vi samsats rätt bra.

Men visst är det obehagligt att ha något framför sig som man inte kan kontrollera, rå över eller skaffa sig en instruktionsbok om.

Jag är den sortens människa som gärna vill ha fakta och slår upp, googlar och läser i all oändlighet när jag stöter på ett okänt begrepp. När min pappa dog finkammade jag biblioteket på böcker om döden, men fick inget direkt svar på det jag sökte .. ”Han var ju här alldeles nyss, var är han nu??”

Men det ligger väl i sakens natur .. ingen återvänder från den resan med en reseskildring.

Däremot så fick jag så underliga upplevelser och en så märkligt känsla av att min pappa ville säga mig något, den dagen det hände? Jag tror inte på sån´t .. verkligen INTE .. förträngde den envisa rösten som jag så väl kände igen och som hördes i mitt eget huvud. Det var chocken, sorgen och allt det som hörde till som spelade mig ett spratt, eller hur?

Men han var envis som vanligt, min pappa. Mannen som tog all plats och envisades med att vara kungen i vårt familjekungarike … om och om igen upprepade han att .. ”GUD, det är vi alla! Det är VI som är Gud!! Alla samlade själar efter levande människor.”

Trams!

Och så förträngde jag det hela och levde vidare. En dag läste jag en artikel om buddismen och om Claes Malmberg .. som strängt taget upprepade vad jag hörde i sorgen efter min pappas plötsliga borgång? Då blev jag faktiskt lite ställd.

Så man vet ju aldrig?

Nu är jag inte rädd för döden alls. Det som stör är att lämna alla jag älskar och tycker om och kanske aldrig någonsin få tillfälle att tala om hur mycket jag uppskattar dem .. så det försöker jag göra så ofta jag kan, nu när jag har chansen. Störande är också tanken på att jag inte längre kommer att kunna lägga mig i, tycka och tala om vad JAG anser vara det bästa sättet att nalkas problem eller att förhålla sig till livet.

Hur ska de klara sig utan mig???

Varför sitter jag nu här och skriver om döden en solig söndagförmiddag .. bortsett från ovanstående inledningsfraser i Terry Pratchetts bok om Eric??

Ja, det som utlöste det hela var Alex Schulmans krönika i AB och alla hans tidigare skriverier i ämnet .. som påminde mig om min egen dödsångest för så länge sedan. Och så vandrade tankarna vidare till Amanda Schulmans blogginlägg som handlade om hur hennes dödsångest blommade upp när hon besökte Junibacken med dottern och påmindes om Astrid Lindgrens berättelser om och förhållande till döden.

Stackars människor .. två personer med dödsångest i samma familj!

Så nu går jag och kramar om Maken som är det mest jordnära som finns, traskar ut i livet i naturen och fortsätter att leva så intensivt jag kan .. så kanske jag till och med kommer att tycka att det är skönt att få lägga ner och av så småningom?


( .. och så blev jag så heligt förbannad när jag läste Unni Drougges blogginlägg "Pöbeln i pissrännan", att jag bara var tvungen att skriva om något annat för att inte skriva något som jag skulle ångra senare .. när det var för sent.)

Expr., AB,