.. mig!
Eller rättare sagt, det är oerhört synd om oss, eftersom det inte bara är jag som är sjuk utan också Maken.
Vi har ont i halsen, hostar och har feber och irrar omkring som två tomögda zoombier. Han är naturligtvis mycket sjukare än jag .. inte för att han är man, om nu någon trodde det .. utan för att han är större och därmed är sjukare på större yta.
Jag är alldeles för trött för att ifrågasätta hans logik .. men på något sätt tycker jag att den haltar??
Enligt mig är det självklart att vi blivit smittade av den nya fasoten som alla har, myo...någonting .. en hemsk historia som ger lunginflammation om man har otur. Och med tanke på hur mycket tur vi har haft den sista tiden så misstänker jag det värsta.
Jag påminner Maken om vilka som ska ha mina grejor. De som inte Dottern är intresserad av eller inte har plats till .. precis som jag gjort i alla år, för man vet ju aldrig och man ska aldrig vara oförberedd!
Jag vet ingen som är så positiv som du .. säger Maken matt där han ligger i en fåtölj framför tv:n, insvept i en tjock filt. HAN tror att han ska klara sig .. men jag är förberedd, ingenting kan överraska mig. Annat än på ett positivt sätt .
Som igår till exempel .. när jag till råga på allt fick mystiskt ont i höger underben och nästan inte kunde gå?
STRESSFRAKTUR!!! .. naturligtvis. Så jag bestämde mig för att ringa läkare direkt på morgonen, lade fram lämpliga kläder, planerade hela dagen .. inklusive röntgen. Planerade julens inköp .. ifall att jag skulle bli gipsad och gick igenom allt som Maken i så fall var tvungen att ta itu med.
Och så gick det över under natten??
En positiv överraskning som start på en heldimmig dag, det var väl inte helt fel?
Vi sover jättedåligt, hostar och väcker varandra. Snyter oss och väcker varandra. Vacklar omkring och letar efter nässpray och väcker varandra .. och Maken pratar i sömnen och väcker mig!
Ska du säga .. säger han. Du som ligger och skrattar så att JAG inte får sova!!
Gör JAG???
Undrar vad jag drömmer om?
Kan det möjligen vara dagens Juholt som spökar??
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag skickar min medkänsla per air! Själv har jag klarat mig, men maken (2 gånger om), ett av barnbarnen och två bonusbarnbarn har drabbats, det tredje bonusbarnbarnet drabbades etter värre MED lunginflammation. Jag hoppas verkligen ni slipper det! 42 graders feber, som han drabbades av, är inte att leka med.
SvaraRaderaSympatiserar. Har precis blivit frisk. Jag var dessutom arg som ett bi under hela sjukdomsperioden.
SvaraRaderaDu kommer nog att överleva ska du se,så länge du orkar vara rolig är det nog ingen fara på taket. Fast synd om er bägge två är det!
SvaraRaderaDet är klart det är synd om er. Än så länge har sambon och jag klarat oss. Men vårt lilla barnbarn åkte på lunginflammation och dubbla penicillinkurer. Så det är inte att leka med. Ni kanske kan sova i omgångar, för att inte störa varandra så mycket....:-)
SvaraRaderaVad trist att du är sjuk.
SvaraRaderaJag hoppas att ni kryar på er snabbt.
Tittade in för att tacka dig min vän. För omtanken du visade mig nu när jag drabbades av sorg.
Du hjälpte mig lika mycket nu som du gjorde för 3 år sedan när min pappa gick bort.
Tack snälla underbara du!
Skickar krya på dig kramar över nätet. *kramar*