Om jag fick bestämma?

Båda mina föräldrar dog i vården. Min pappa fick en snabb död i samband med en kranskärlsoperation och min mamma ett långsamt, plågsamt döende på ett kommunalt äldreboende.

Jag hoppas att jag har samma tur som min pappa, den dagen när döden kommer till mig.

I samband med att min mamma drabbades av demens, kontaktade jag en geriatriker för att förstå vad som hände och för att vara bättre förberedd på vad som väntade. Han berättade att det sista som försvinner är de sinnen som vi använder som barn för att bygga upp vårt medvetande och våra färdigheter.

Synintryck .. igenkännande av personer i vår närhet, dag eller natt, mörkt eller ljust, skrämmande, vackert eller rogivande .. allt i samband med situationen som hör till.

Känsel .. mjukt, strävt, lent, hårt och ofarligt, hårt och farligt, varmt eller kallt, hud .. farligt eller tryggt .. hur vi upplever det vi känner bygger på våra minnen från tidig barndom.

Luktsinnet .. en doft av barr kan ge minnen från barnets första skog, bullar luktar som mamma eller mormor .. och plötsligt uppstår ett synminne av ett kök där det lilla barnet, som du en gång var, upplevde något varmt och gemensamt. En annan lukt kan vara skrämmande, väcka till liv ett minne som borde varit glömt, en doftslinga av bensin får dig att minnas din första bil och en doft av hav kan ge en glimt av kärlek, familj och lycka.

Min mamma gick vilse, försvann och många engagerade sig i sökandet. Läkaren förklarade det med att hon förmodligen fick ett syn- eller luktintryck som förde henne till en plats som hon kände igen .. HEMMA där hon växte upp .. och så gick hon helt rätt väg för att komma dit. Problemet var då att rent fysiskt befann hon sig på fel plats jämfört med den väg hon vandrade på i minnet.

Hörseln .. är också ett viktigt instrument. En nynnande visa, ljudet av fötter, suset av vinden, motorvarv från en motorcykel, basgången i den musik som du hörde när du älskade en gång och musik i alla former .. visst utlöser det minnen och minnesbilder för oss alla, eller hur?

Synintryck, känsel, lukt- eller doftförnimmelser, ljudupplevelser .. det är viktigt för mig i dag .. och det är vad jag kommer att ha kvar den dag jag inte kan ta vara på mig själv och kanske inte ens vet vem jag är .. eller var.

Och det är precis det som det inte finns utrymme för i äldrevården!! Jag kommer att förlora ALLT den dagen jag inte längre kan ta hand om mig själv!

Om jag fick bestämma så skulle jag inte spilla tid på att tjafsa om privat eller kommunal vård, utan koncentrera mig på att tala om INNEHÅLLET i vården!

Det finns fasansfulla alternativ i både den privata och kommunala vården. Det finns vinster i båda .. skillnaden är att någon tar ut den för egen vinning i ena fallet och andra för att täcka in svarta misslyckandehål i budgeten i det andra.

När min dag kommer vill jag ha bra vård med ett mänskligt innehåll. Jag hoppas att jag bor i en kommun som kan tillhandahålla det eller att någon anhörig ser till att välja ett bra privat alternativ. Det viktiga för mig är att jag får leva tills jag dör .. och inte behöver dö levande i många år innan det är dags.

Innehållet i vården beror till stor del på personaltätheten. Personaltätheten beror på ekonomin. De ekonomiska resurserna beror på vem som sköter ekonomin, hur det ser ut i samhället i stort och på hur det i förlängningen ser ut i världen. Det kan vi inte göra så mycket åt.

Anställda kostar pengar .. lön, arbetsgivaravgifter, semester, pension osv, osv.

Åtgärder för långtidsarbetslösa och människor som utförsäkrats men ändå inte kan arbeta eller människor som bör rehabiliteras för att återgå till arbete, kostar också pengar. Mycket pengar .. stora summor .. som ofta kastas bort på meningslösheter som fas 3 eller beredskapsjobb som upplevs som förnedrande och inte leder till något annat än en bra statistik. Men ställer man inte upp på det så blir det att sälja av allt som finns att sälja och försöka överleva på passivt försörjningsstöd som försvinner vid tecken på minsta lönande aktivitet.

Jag tror inte på medborgarlön .. men tänk om vi kunde ha ett medborgararvode. En arbetsmarknadsåtgärd för dem som vill/måste återgå till arbetsmarknaden, men inte förmår att göra det utan långsam invänjning.

Det finns så många med stor erfarenhet, mångårig vana och god människokännedom som skulle kunna avlasta vården genom att ge det som inte hinns med .. och inte räknas in i vårdbegreppet .. mänsklig värme och gemenskap.

Ett medborgararvode kunde vara upp till en 25% insats .. någon timme per dag eller några per vecka, inte ses som lön utan som en reahabiliterings/åtgärdskostnad som läggs ovanpå försörjningsstödet som en bonus för att du försöker, visar samhällsengagemang och för att täcka egna kostnader i samband med det.

Åh, vad jag önskar att det finns om någon låser in mig för gott på en demensavdelning. Någon som följer mig UT på en promenad .. gärna tillsammans med en hund. Snälla, snälla .. ge mig det så kommer jag säkert att bli mer lätthanterlig och kräva mindre psykofarmaka för att hålla mig lugn.

Jag hoppas det kommer att finnas någon som lyssnar när jag inte längre hittar orden, någon som håller mig i handen när jag är rädd och skrattar tillsammans med mig när livet blir dråpligt och farsartat. Jag vill se in i ett skyltfönster, prova en hatt och själv välja vilka tofflor som ska ersätta dem som måste offras på grund av inkontinens.

Jag önskar att någon läste en bok, lät mig vara med och baka en sockerkaka, sjöng en sång eller målade färg på ett papper tillsammans med mig. Eller varför inte .. odlade en solros i rabatten utanför kommunhuset?

Det kanske inte är så stora saker .. men helt livsavgörande för den lilla människan. Syn, känsel, lukt och ljud!

Och så ger vi avlastning till den personal som nu arbetar i motvind, så de också får lite tid över till att lyssna på en osammanhängande berättelse över en kopp kaffe, vänta på ett mödosamt sväljande och få stryka bort tårar från en rynkig kind.

Alla politiker borde tillbringa en morgon mellan 6-10 på ett äldreboende, känna lukten av avföring och urin från gamla människor som ingen hinner med för att frukosten serveras vid sängen intill och höra ropen från sängbundna människor som minns sina föräldrar och i sin nöd ropar på det tryggaste de vet … Mamma!!

Ett medborgar/åtgärdsarvode .. eller kalla det för vad du vill .. för insatser inom de områden där vi alla bär ett ansvar, det kan utsträckas hur långt som helst, eller hur?

En extra mormor till den ensamstående mamman, en vuxen resurs inom skolan, en vän i missbruksångesten eller en följeslagare för den som är ensam och utanför.

Det här är förmodligen en korkad tanke som faller på samhällets inställning och regelverk i stort.

Facket skulle förmodligen gå i taket och ställa till med ett herrans liv! Samhällsvetarna skulle skriva debattartiklar om klassamhället! Politikerna skulle tala om solidaritet .. inte med de äldre utan med de stackare som skulle ”tvingas” att umgås med dem!

De som skulle omfattas av ”arvodet” skulle skrika om UTNYTTJANDE AV DE SVAGASTE I SAMHÄLLET och de svagaste i samhället skulle inte säga eller få något alls eftersom de förlorade sina röster samtidigt som deras behov uppstod.

Men det är en tanke i alla fall. Och den kostar inte så mycket. Vi skulle faktiskt ha råd med det även om det är kris i det ekonomiska systemet.

Har du någon annan fundering eller tanke??

DN, DN, DN, DN, Expr., AB,