Kättjefull Klängighet vs Kärvänligt Kladdande?

 

En 71-årig man från samhällets översta skikt utser sig själv till ”mentor” för en mer än 40 år yngre kvinna. Han vet att hon är skör, jag-svag och står ensam i världen, samt att hon har en historia av upplevda sexuella övergrepp.

Han var i hennes ögon en äldre farbror med ett fast förhållande med en annan kvinna. Han kallade henne för ”min dotter” och sig själv för hennes ”extrapappa” och hon litade på honom, anförtrodde sig till honom och hade det handlat om en tonåring hade vi väl inte tvekat att kalla hans beteende för ”grooming”. Men, som sagt, han var samhällets stöttepelare, en respekterad och mycket fin människa som sänkte sig till hennes nivå för att hon, den svaga och okunniga, skulle kunna få del av hans bildning, kunskap och visdom.

Så blev det då julafton och båda var ensamma den kvällen. De åt och drack och mannen blev kladdig och närgången, men på ett icke åtalbart sätt, och kvinnan värjde sig eftersom hon inte var bekväm med situationen.

Vi vet inte vad som hände sedan. Men hon upplevde det som att hon ”däckade i soffan” och vaknade av att han hade samlag med henne.

Han upplevde det som att hon plötsligt blev ”klängig”, dvs frestade honom så till den milda grad att han svårligen kunde värja sig utan tvingades följa köttets lustar och ha samlag med henne i den säng som annars var reserverad för honom och hans mer stadigvarande partner.

”Köttet var villigt och anden svag”, sa han senare arrogant och med ett brett, självgott leende över ansiktet och det vet vi ju alla, att när en man frestas av en kvinnas klängighet kan han svårligen besinna sig. Oavsett om han ser sig som kvinnans ”extrapappa” eller inte och oavsett om kvinnan är i beroendesituation eller inte. Kvinnan får skylla sig själv om hon blir ”klängig” medan det är fullständig acceptabelt när mannen ”kladdar” kärvänligt med pussar på huvudet och ovälkomna kramar som det är svårt att värja sig från.

Hennes ”klängighet” var att uppfatta som en sexuell invit, hans "kladdande" hade inga sexuella undertoner, eftersom han absolut inte vidrörde några delar av kroppen (t.ex låren) som kunde uppfattas som sexuella zoner.

Hon mådde dålig efter det misslyckade julaftonsfirandet. Hon skickade ett meddelande om att hon var chockad över att han kunde behandla henne som han gjort.

Han svarade att han förbannade sig själv för att han ”inte kunde låta bli dig”, eftersom han redan innan det gemensamma julfirandet bestämt sig för att inget skulle hända mellan dem.

Hon ville att han skulle lova att han aldrig skulle ha sex med henne någon mer gång och han skrev tillbaka att han lovade det och att han var beredd att ta på sig ansvaret och att han själv varit en ”idiot”.

Så övertalades hon av en vän att anmäla det hon uppfattat som en våldtäkt. Något som han borde ha kunnat räkna med eftersom han visste att hon hade svårt att hävda sig mot påverkan, hade hamnat i liknande situationer tidigare och till och med själv beskriver henne som psykiskt skör och med svag självkänsla.

Vi vet ju alla vad som hände. Han häktades, använde sig av sin ställning i samhället och allt hon tidigare berättat i förtroende och släpptes i brist på bevis och på grund av att hans historia ansågs vara mer trovärdig än hennes.

Han kallade till presskonferens och media direktsände när han segerstolt som en tupp på en gödselhög tog heder och ära av henne, samtidigt som han skrytsamt arrogant och leende stoltserade med sin potens och sin oförmåga att motstå frestelser.

Som en symbolhandling anmälde han henne för våldtäkt.

Det finns många män som han. Jag hittade drösvis av dem på flashback där män som inte kan kontrollera sin sexualitet utsett Mannen till Kung och kvinnan till Hora. Hon översköljs av hat och hotelser och tvingas flytta mellan skyddade boenden, medan han är hjälten bland de män som ser sig tvingade att följa ”köttets lockrop” trots att hjärnan sänder andra signaler.

Men nu vet vi alla kvinnor – en mans påträngande ”kladdande” är inte sexuellt betingat medan en kvinnas ”klängande” är en direkt inbjudan till samlag. Oavsett om hon ville det eller inte.

Det har en av landets mest framstående jurister bevisat.

https://www.vk.se/2021-03-25/med-metoo-gick-vi-framat-nu-backar-vi

https://www.expressen.se/nyheter/goran-lambertz-sms-med--kvinnan-kallade-henne-min--dotter-och-sig-sjalv-idiot/

https://www.dagensjuridik.se/kronikor/kronika-skams-goran-lambertz/

https://www.allehanda.se/artikel/sofia-mirjamsdotter-lambertz-ger-metoo-mannen-ett-ansikte

https://www.expressen.se/kronikorer/irena-pozar/han-kallas-knullkungen-hon-bor-pa-skyddat-boende/

https://www.expressen.se/nyheter/lambertz-jag-kan-sakert-ha-utsatt-kvinnor-for-obehag/

Guldbaggar, Metoo och Astrid Lindgren.

Jag har inte sett filmen ”Unga Astrid” och jag tänker inte se den heller, även om den vinner aldrig så många guldbaggar.

Dels beror det på att jag inte tycker att det är rätt att

tolka en annan människas liv hur fritt som helst när familjen bestämt motsätter sig det, och dels för att jag misstänker att den passionerade kärlekshistoria som skildras egentligen var något helt annat.

Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman säger .. Hade mamma varit i livet hade hon aldrig uppmuntrat tillkomsten av denna film. Är det något jag vet, så är det just det. Hon hade känt en enorm ovilja. Vad hon skulle ha gjort med den oviljan kan jag inte svara på.

Hon berättar också om sin mammas flykt från skammen och Vimmerby .. Att det då ska ”skapas fritt” kring just den här tiden i Astrids liv, känns absurt. Mamma berättade inte för någon, inte ens för oss i familjen, hur hennes förhållande med Reinhold Blomberg hade varit. Då begriper ju var och en att det ska till mycket konstnärlig frihet för att över huvud taget kunna bli någon berättelse om unga Astrid. Den här filmen hade aldrig kunnat göras medan mamma levde.

Men det som tar emot mest är minnet av en intervju med Astrid Lindgren för länge sedan. Jag minns inte frågan men jag har för mig att det handlade om kärlek och kanske till och med frågan var om hon haft några andra kärleksrelationer än de två vi känner till – mannen bakom den oönskade graviditeten och mannen hon gifte sig med för att kunna ta hem sin son? Men jag minns innehållet i svaret fullständigt glasklart. Hon skrattade och sa ungefär ... att vet du vad, det där med passionerad kärlek och män har jag aldrig varit särskilt intresserad av.

Där och då - långt före metoo - såg jag den unga Astrid framför mig. Bara 16 år. Ung, naiv, oerfaren och lycklig över att få något så sällsynt som en anställning på en tidning. Helt i beroendeställning till en äldre man som dessutom var gift, respekterad och aktad i den lilla staden.

Låter inte det välbekant så här i metoo-tider? Borde inte manusförfattarna tystnat lite före tagning och tänkt efter?

Vad hade Astrid att sätta emot en äldre man, utan att bli av med jobbet och skämma ut familjen? Hur kunde hon undvika ovälkomna närmanden på en arbetsplats där det bara var han och hon?

Kanske hade Astrid Lindgren haft något att berätta för oss om hon funnits bland oss när #metoo spreds över världen?

Om den ”fria tolkningen” i filmen Unga Astrid, som skildrar en passionerad men förbjuden kärlek, egentligen borde ha handlat om ett övergrepp i det verkliga livet – ja, då är det en skam, och ytterligare ett övergrepp, att den överhuvudtaget gjordes.

För vad är det som säger att inte min ”fria tolkning” är minst lika trolig som den som kanske får en guldbagge på Guldbaggegalan.

Varför är det ingen som har tänkt på det?

Den gemensamma nämnaren i metoo- berättelserna ..

 .. verkar vara att de till största delen kommer från helt eller delvis skattefinansierade och delvis inavlade politiska eller kulturella verksamheter. 

Verksamheter där det verkar vara ont om både utrymme, verklighetsförankring och markkänning. Se bara vad som dolt sig bakom kulisserna på Dramaten, Stadsteatern och Operan, i Fackföreningsrörelsen och Riksdagens mörkaste vrår, bakom dörrarna till Svenska Akademiens hemligaste lokaler, bland juridikens lagböcker och i SVT/SR och Aftonbladets folkfostrande, självbelåtna, skyddade miljöer.

En annan gemensam nämnare är också den politiska hemhörigheten. ALLA dessa verksamheter verkar vara till största delen bekännande vänster .. åtminstone officiellt.

Och ALLA, inklusive de utpekade männen är också bekännande feminister .. i alla sammanhang utom där det verkligen räknas.

Och nu i dessa tider då landets justitieminister totalvägrar statistik över ursprung hos våldtäktsmän, och andra kvinnoföraktande sextrakassörer(!?), med hänvisning till att de alla är MÄN, så kan vi väl alla fall konstatera att det finns all anledning att särskilt varna landets alla unga kvinnor för att vistas i miljöer där de kan riskera att stöta på kulturmän som skådespelare/regissörer/operasångare/tv- eller radiomedarbetare eller journalister. 

Eller manliga advokater, åklagare, domare eller politiskt valda män som riksdagsmän, fackpampar, riksdagsledamöter eller myndighetschefer.

Den statistiken har vi ju fått alldeles gratis från #metoo.

Fredrik Virtanen träder fram ..

 .. och berättar att han visserligen har betett sig "tölpigt och skitstövligt", men att de "dumheter" han gjort har "varit förknippade med alkohol och droger" som gjorde att "det hände saker" eftersom "missbruk gör människor helt annorlunda". Men den sprit och de droger "jag själv tryckte i mig" var ett medel för att "döva min egen ångest" .. något som kanske kan ses som en klen ursäkt för de negativa biverkningarna som drabbade dem som olyckligtvis fanns inom räckhåll.

Dessutom kan han också se att han "säkert sagt något tölpaktigt för längesen" eftersom "jag betedde mig ofta tölpaktigt förr" och att hans sexuella erbjudanden som svar på en förfrågan om praktikantplats "såklart" var "värdelöst skrivet och ett uttryck för ett mycket tölpigt, larvig och dåligt skämtlynne".

I dag lever Fredrik Virtanen "ett helt annorlunda liv", allt det där andra hände för länge, länge, länge, jättelänge sedan. Visst kan han se att det "ibland" finns "en hård, rå eller skojig jargong" på jobbet .. men han själv "kämpar hårt med att vara en bra människa". Och OM han händelsevis "har uppfört mig illa, alltså sagt dumma saker och betett mig olämpligt" så vill han "gärna be ursäkt" .. om de som blivit ledsna själva besvärar sig med att kontakta honom och ber om det(!).

Denna bekännelse avlägger han ytterst motvilligt, eftersom han tycker det är minst en vecka för tidigt, men tvingas till handling av Expressens svekfulla publicering och förmodligen också av Aftonbladets ansvarige utgivare. I övrigt .. bortsett från tölpigheten, skitstövligheten, det dåliga och larviga skämtlynnet och det olämpliga uppförandet .. är Fredrik Virtanen oskyldig som en brud, "en god och bra hyggligt modern man" som ser sig som ett offer för "ett drev, en elefanthjord som vill mangla ner" honom.

Han upplever det som "hemskt att det rått lynchjustis på internet" Han säger att "Vi har ett rättsväsende i landet som bör hantera frågor om brott. Jag tycker inte man ska hänga ut personer på sociala medier i drev. De som anklagas kan omöjligen försvara sig".

Det är intressant att Fredrik Virtanen inte kan se dubbelmoralen i det han säger. Krönikören, Reportern och Chefsämnet .. och inte minst Aftonbladet som nästan gjort det till sitt varumärke .. har ju varit drivande när det gäller att piska upp samma lynchjustis/elefanthjord på internet genom att hänga ut och anklaga personer .. som omöjligen kunnat försvara sig .. på sociala medier i drev.

Jag tror inte att varken Fredrik Virtanen, hans 8 år äldre kollega eller det 10 år yngre chefsämnet kommer att ställas inför domstol eller än mindre dömas. Det är inte heller det som är deras största problem.

Genom #metoo avslöjades Aftonbladet som en "tölpig och skitstövlig" arbetsplats med en dubbelmoral som fick dem att hålla "tölpiga och skitstövliga" anställda om ryggen när de avslöjades med att "säga dumma saker" eller när de blev påkomna med att "bete sig illa".

Vem vill bli påkommen med att betala för en "tölpig och skitstövlig" tidning? Vilka annonsörer vill betala för att få sitt varumärke nedkladdat genom att annonsera på en "tölpig och skitstövlig" tidnings hemsida?

McDonalds betalar för det i dag .. vill de att deras varumärke ska förknippas med Aftonbladet i morgon, om dagens bekännelse av "tölpigt och skitstövligt" beteende inte resulterar i något annat än en ursäkt för att ett ångestsjälvmedicinerande alkohol- och drogmissbruk .. för länge,länge, länge, jättelänge sedan .. har resulterat i att kvinnor blivit, och fortfarande blir, trakasserade både fysiskt och verbalt?

Volvia, American Express, SAS och XXL.se finns också med bland nätupplagans annonsörer .. är de intresserade av att sponsra utgivningen av "tölpigheter och skitstövligheter" som kan solka ner det egna varumärket?

Vill Telia, Lendo eller Holiday Club fortsätta att sponsra de tre utpekade mus,ketörerna med annonsintäkter, om Aftonbladet drar ett förlåtande/förstående streck över den senaste tidens avslöjanden?

Hur många tror Fredrik Virtanen kommer att stanna kvar som annonsörer om han och hans "tölpiga och skitstövliga" kollegor får fortsatt förtroende från Aftonbladets högsta ledning?

Det är Aftonbladets stora problem just nu.

SchibstedSveriges vd Raoul Grünthal/DN,

Aftonbladet-sexism och tystnadskultur/DN

Oklart om krönikören får vara kvar/DN

Ingen skyddas för att man är kändis/SvD

12 kvinnor anklagar Virtanen/SvD

#metoo, en mäktig, oväntad och märklig händelse.

Det har varit mäktigt att följa #metoo på sociala medier. Kvinnor över hela världen som röt till med en gemensam röst mot män med en föråldrad och förnedrande kvinnosyn .. DET ÄR NOG NU!!

Det berörde åtminstone mig väldigt starkt.

Det har också varit både fascinerande och märkligt att se en mediejätte som Aftonbladet stå naken i all sin ömklighet och ändå försöka dölja sin egen skam bakom ett regelverk som de tidigare ignorerat när det gäller andra. Att piska upp upprörda känslor till ett inkomstbringande "drev" har tidigare rutinmässigt använts för att driva upp upplagesiffrorna, oavsett vad pressetiken än har sagt .. men när samma upprördhet vändes mot en egen medarbetare, blev dubbelmoralen påtaglig och krishanteringen pinsam och patetisk.

Men precis som vanligt, i vårt politiskt korrekta land, kapades slutligen hela den spontana handlingen av vänsterrörelsen och dess feminister. Det är nästan skrämmande och på sätt och vis lika blottläggande som Aftonbladets reaktioner.

Ur rytandet som kom från världens alla kvinnor, i alla åldrar, från alla samhällsskikt, från alla länder .. skapades en manifestation där inte alla kvinnors berättelser var lika värda. Där kvinnor från "fel sida" inte hade rätt att framföra sin berättelse, men där kvinnor från "rätt sida" självklart ägde talartiden. Ett politiskt ställningstagande med jämställdhetsminister och feministisk partiledare och extra allt däremellan.

Jag har ingen aning om hur #metoo har hanterats i andra länder. Kanske står vänsterkvinnorna sida vid sida på torgen i storstäderna där också? Men jag tvivlar .. det är något så typiskt svenskt över det som hänt i dag.

Något som var viktigt för alla tystades, för att inte överrösta några få som ansåg sig ha den självklara rätten att styra budskapet i rätt riktning.

Det vill säga bort från trista överfallsvåldtäkter, brutala gruppvåldtäkter, hedersrelaterat våld mot kvinnor eller andra sexuella övergrepp/trakasserier som inte passar in under den svenska varianten av #metoo.

Men om alla svenska män .. inklusive maktens män .. ska ställas till svars för "mansgrisbeteenden" och bära gemensamt ansvar för en föråldrad och kulturellt betingad kvinnosyn, så borde vi i rimlighetens namn också kunna tala om att det världen över finns män som växer upp med en, av sitt samhälle godkänd, medeltida kvinnosyn. Så länge vi inte kan/får ställa dem till svars för sina handlingar när de kommer i kontakt med kvinnor som vuxit upp i andra, mer moderna, kulturer har den svenska #metoo-manifestationen bara handlat om de män som står i vägen för kvinnor som vill göra karriär i mansdominerade yrken inom politik, media och kultur.

Så långt har vi alltså inte kommit än och frågan är om någon av arrangörerna eller talarna på dagens manifestation ens är intresserade av det heller.

Jag vet att jag borde ha vetat bättre, men jag måste erkänna att jag är fruktansvärt besviken.