Vi läser om kvinnorna i Afghanistan, men undviker att tala om männen.

Snälla, orka läsa, se och lyssna .. vädjar journalisterna Magnus Alselind, Magda Gad och Niclas Hammarström i Expressens artikelserie om hur livet ser ut för kvinnorna i Afghanistan.

Det är skakande läsning om en omänsklig tillvaro, men mycket är redan känt och de funderingar jag behållit inom mig själv envisas med att vilja få ett begripligt svar.

Vi vet att unga flickor, som inte är mer än barn, kan säljas som hustrur till män i samma ålder som deras farföräldrar. Vi vet att en kvinna inte har något värde, att hon behandlas som en ägodel, att mannen inte bara äger rätten till hennes kropp utan också rätten att fostra, bestraffa och stympa henne och vi vet att hon inte får lämna hemmet utan en man vid sin sida. Vi vet också att både kvinnans egen familj och hennes man och söner kan döma ut ett dödsstraff om hon på något sätt besudlat familjens ”heder”.

Vi vet att unga flickor gifts bort för pengar, ibland redan i tioårsåldern, för att familjen ska kunna försörja de mer värdefulla syskonen – pojkarna. Vi vet också att kvinnorna är helt rättslösa och att närmare 90 procent av de afghanska kvinnorna har blivit utsatta för fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld.

Allt det som vi kvinnor i Sverige tar som självklart – rätten att röra oss fritt i samhället, rätten till utbildning, friheten att göra egna val, rätten till våra egna kroppar, rätten att älska vem eller vilka vi vill och när vi vill och även rätten att bryta oss loss från destruktiva förhållanden, är utom räckhåll för flickorna/kvinnorna i Afghanistan.

Vi vet allt det där. Det är fruktansvärt, skrämmande och onormalt här, men för männen – och för många kvinnor – i Afghanistan är det så livet ska se ut när det är normalt. Fattigdomen är stor, framtiden oviss och osäker och familjebanden och religionen begränsar och ställer stora krav på de unga männen som växer upp i Afghanistan. Vi vet det.

Vi vet också att många familjer satsar allt de har på att skicka sina söner till Europa, och Sverige, för att de ska bygga en bro som resten av familjen kan använda för att få bättre liv.

Så långt har jag inga frågor som kräver svar. Jag förstår dem, jag skulle förmodligen göra samma sak själv i motsvarande situation.

Det är alltså ensamma män som tar sig till Europa – men det är ensamma kvinnor som är mest utsatta.

Men - nu när vi vet allt det här, varför talar vi då inte mer om männen?

Varför är det så svårt, och nästan förbjudet, att tala om att de unga männen, som söker nya liv i Europa, bär med sig en otidsenlig kvinnosyn som de vuxit upp med och lärt sig acceptera som normal?

En kvinnosyn som gör att de ser unga kvinnor, som rör sig fritt i samhället utan ”ägare”, som lågt hängande frukter fria att plocka för den som får tillfälle. Det har de lärt sig under sin uppväxt, det är det normala för dem och vi ursäktar, sopar under mattan och dömer milt om de sexuella övergreppen mot all förmodan leder till åtal.

Varför talar vi inte mer om det – för kvinnornas skull?

Förra året betalade Sverige en miljard kronor i bistånd till Afghanistan. Men trots att biståndet i nästan 20 års tid haft fokus på jämställdhet är resultaten små. Det går inte att förändra ett patriarkalt klansamhälle utifrån. Ändå är det rätt att försöka .. skriver Linda Nordlund i Expressen i dag.

Snälla, orka läsa, se och lyssna .. vädjar de som skildrar de afghanska kvinnornas vardag, men vad kan vi göra här som kan höja kvinnornas status och ge dem anständiga liv i Afghanistan?

Linda Nordström har ett förslag - när Sverige väljer ut de 5 000 kvotflyktingarna om året i FN-läger bör ensamstående kvinnor prioriteras.

Det känns lite futtigt. ”Prioriteras”!? Varför inte ta steget fullt ut och vägra ta emot fler ensamstående män och i stället enbart ge kvinnorna, som lever i under slavliknande förhållanden, flyktingstatus?

Det skulle förmodligen effektivt höja kvinnornas status i familjen.

Då skulle det vara kvinnorna som blev familjens räddare i nöden. Det skulle vara de som sändes iväg till Europa för att bana väg för resten av familjen och kanske skulle de behandlas varsammare innan resan så att de inte helt enkelt skar av alla familjeband när de väl nått friheten.

För oavsett vad vi gör kan ingen hjälpa kvinnorna om vi inte börjar tala mer om männen.

En man, tre biologiska barn, en ”afghanson” ..

.. och en 58 år gammal mamma/lärare som är villig att ge upp både man och biologiska barn för en oviss framtid i Afghanistan, om hon kan få byta medborgarskap med den utvisningshotade ”sonen” som bott hos familjen i ett och ett halvt år.

Det är i korta drag innehållet i ett öppet brev till migrationsminister Helén Fritzonoch Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik på Mors dag.

Det är ett oerhört känslosamt brev. Tre äldre syskon som vill dela allt med en älskad lillebror. Föräldrar som vill ta ansvar tills han blir lika självständig som de andra syskonen …

Eftersom det inte finns plats i detta lilla land för vår son vill jag ge min plats här i Sverige till min honom. För staten är det ett bra byte. Jag är 58 år och har inte så långt kvar till pension. Jag erbjuder mig att avstå mitt medborgarskap om vår son i gengäld kan få ett medborgarskap.

Jag är helt övertygad om att ”mamman” i det här fallet verkligen, verkligen älskar och har starka band till ”sin son”, i vår familj har vi också levt tillsammans med familjehemsplacerade 14-17-åriga pojkar som blivit som familjemedlemmar.

Men, aldrig någonsin tog jag mig rätten att kalla en annan mammas son för min egen.

På den tiden arbetade Maken inom ungdomsvården och det var fullständigt omöjligt för socialsekreterarna att hitta familjehem som var villiga att ta emot tonårspojkar. Av någon anledning verkar det vara mycket lättare nu? Eller beror det på att ensamkommande flyktingpojkar är mer högstatus .. eller ger bättre betalt?

För hur varm och känslosam du än är så går det inte att komma ifrån att familjen får betalt. En del för omkostnader och en del som arvode.

I vårt hem hamnade de tonåringar som inte klarade grupptrycket på det som då kallades ungdomsvårdsskola. Jag har skrivit om en av dem tidigare och om det bara hade fungerat hade hela familjen behållit honom helt utan ersättning fram till den dagen han hade kunnat klara sig själv.

Den lösningen verkar inte vara aktuell för familjen i Tidaholm?

Sammantaget bodde fyra tonårspojkar och tre flickor i samma ålder i vårt hem under längre eller kortare tid. Några av dem kom vi oerhört nära, andra var tydligt någon annans barn som vi hade till låns. En del av föräldrarna blev vänner, andra var påtagligt och sorgligt frånvarande.

Jag tror att jag kan påstå att jag kände precis som mamman i Tidaholm. Under den här tiden hörde de här tonåringarna till vår familj och vi krävde lika mycket och gav inte mindre till någon enskild familjemedlem. Vi var där och då en sammansvetsat familj som ställde upp för varandra, men inte vid något tillfälle tror jag någon kände en önskan att offra de andra för att ge eller få egna fördelar.

Jag betvivlar väldigt starkt att Tidaholmsmamman verkligen skulle lämna sin man och deras gemensamma tre barn om migrationsministern och Migrationsverkets direktör skulle ge henne en enkel biljett till Afghanistan i utbyte mot ett svenskt medborgarskap för ”det fjärde barnet”.

Avslutningsorden i det känsloladdade brevet .. Jag ställer min plats i Sverige till förfogande. Smörblomman ler mot mig och liljekonvaljens förföriska doft påminner mig om att jag bor i ett rikt land med fantastiska möjligheter. Så jag ber er ge mig möjligheten att få ge min son ett liv och en framtid i Sverige .. hade varit mer trovärdiga om hon erbjudit sig att ta fullt ekonomiskt ansvar för ”sonen” fram till den dag han kunde försörja sig själv. Vem vet, den biologiska familjen kanske till och med kan gå med på en adoption?

Men att lova något som eventuellt kan vara möjligt är väl mer riskabelt än att lova något som är helt ogenomförbart. Om inte annat för att jag är helt övertygad om att Afghanistan inte skulle se 58-årig svensk lärarinna som ”ett bra byte”.

Henrik Alexandersson - Ett rationellt förslag i flyktingdebatten.

Ord som skaver och nöter.

Jag försöker verkligen läsa även det som inte bekräftar min egen verklighetsuppfattning eller min egen åsiktsbubbla för att få någon slags förståelse för varför det finns så många som brinner för det som jag ser som både fel och destruktivt.

Men ibland är det svårt att förstå att det jag läser faktiskt är på riktigt?

På bloggen WTF har jag vid två tillfällen läst ett samtal mellan två kvinnor som tillhör facebook-gruppen "Vi står inte ut", en grupp som består av människor .. mestadels kvinnor .. som engagerat sig för ensamkommande tonåringar från bland annat Iran och Afghanistan. Eftersom jag inte har ett facebook-konto kan jag inte kontrollera riktigheten i skärmdumpen, men jag har ingen anledning att tro att den inte är korrekt.

Här handlar det alltså om en kvinna som tänker erbjuda SIN pojke en tatuering med sitt eget telefonnummer i händelse av utvisning och en annan kvinna som skriver sitt telefonnummer med kulspetspenna på alla SINA barn?

Jag får direkt flashbacks till amerikanska söderns bomullsodlare på 1800-talet som markerade sin äganderätt till människor med järnhalsband med ägarens namn, EU-märkningen som sitter fastnitad i öronen på all europeisk boskap .. eller tatueringarna som gjordes på förintelselägren under andra världskriget.

Att tala om en medmänniska som .. Jag låter MIN bestämma .. eller att se en familjehemsplacerad tonåring som .. MIN pojke .. känns ärligt talat inte riktigt sunt.

Eftersom vi öppnade vårt hem som familjehem för tonårspojkar under många år, har jag full förståelse för hur nära kvinnorna har kommit dessa pojkar. Vi fick också väldigt starka band till dem som bodde hos oss under kortare och längre tid. Men det blev aldrig VÅRA barn .. eftersom de redan hade egna föräldrar och familjer som det var vår skyldighet att förhålla oss och ta hänsyn till.

Målet var ju att dessa problemfyllda tonåringar skulle bli harmoniska vuxna med något så när normala relationer till sina egna familjer. Vi var stödet, resursen och mycket nära vänner. Därmed inte sagt att det var en lätt gränsdragning.

Men aldrig, aldrig vid något tillfälle, föll det oss in att på något sätt markera äganderätt med en tatuering, ett telefonnummer eller en adress skriven med kulspetspenna direkt på huden.

Att ens föreslå en sådan sak känns fruktansvärt respektlöst.

Jag har svårt att tro att en ensam tonåring kan ta sig till Sverige hela vägen från Afghanistan eller Irak utan att kunna hantera en mobiltelefon eller memorera och hålla reda på ett enkelt telefonnummer? Och om någon har så stora svårigheter att navigera i samhället att kontaktuppgifterna till "vårdnadshavaren" måste skrivas direkt på kroppen, behöver den personen förmodligen mer stöd och hjälp än vad ett vanligt familjehem kan erbjuda.

Som sagt .. jag har all förståelse för att dessa kvinnor vill väl, är oerhört engagerade och känner sig otroligt beskyddande och bekräftade, men ordvalet skymmer, skaver och nöter.

Sanningen är ju att dessa kvinnors betalda uppdrag inte är att bli mammor eller på annat sätt skapa en beroendeställning. Uppdraget handlar om att agera som vuxen för att kunna ge en tonåring möjlighet att bygga ett normalt vuxenliv.

"Överåriga vuxna" ..

.. är det senaste bidraget från regeringens floskelfabrik. Ni vet .. de som gett oss guldkorn som "nysvenskar" (men nämn för guds skull inte ordet gammelsvenskar!),

..  "ingångsvärde" (som saknar utgångsvärde),

"social investeringspolitik" (som inte får förväxlas med ekonomisk investeringspolitik som kan få människor att tänka på obehagligheter som pengar, lönsamhet, vinst eller vad som blir över när skatterna är betalda.),

"ideologiska riktningsgivare" (som jag tror handlar om den framtid som fanns förut?)

"värdeburen tillväxt" (till skillnad från den värdelösa statistiska tillväxten som redovisas i politiska tal) ..

och "kunskapsbaserad ekonomi" (ord som jag personligen tyckte var väldigt roliga när jag först hörde dem uttalas av en socialdemokratisk partiledare).

Men Överåriga Barn?

Är det samma sak som Underåriga Vuxna?

Vad är skillnaden mellan ensamkommande vuxna och sällskapskommande vuxna? Ska vi se dem som överåriga barn, underåriga vuxna eller ensamkommande barn?

Eller handlar det bara om vilket ingångsvärde den ideologiska riktningsgivaren är inställd på i en social och värdeburen bedömning?

SR, SR,

Anna Dahlberg,

Magdalena Andersson är inte min finansminister.

Landets finansminister har äntligen insett att förutsättningarna för landets ekonomi har ändrats radikalt och hon tänker lösa detta lilla problem genom att låna och spara.

Hon kan tänka sig att kapa kostnader för migration och titta på kostnaderna för "andra områden".

Inom vilka andra områden än migrationen ser du att det är möjligt att spara? .. frågande en intresserad journalist, som fick svaret .. Till exempel assistansersättningen och sjukförsäkringen.

Jaha, då vet vi. Efter en rejäl genomgång av landets alla assistansberättigade, där nitiska utredare från Försäkringskassan omprövade alla ärenden där det fanns en chans att peta ut en handikappad ur systemet och där assistansen räknades i minuter, var det många som förlorade alla möjligheter till eget liv. Många åldrande föräldrar befann sig återigen i samma ångest som de levt i innan "barnet" funnit trygghet i eget boende med assistans.

Förra utredningen som bara är några år gammal visade att fusket inom assistansersättningen var betydligt mindre än det fusk som förkommer bland vabbande föräldrar .. men det hindrar inte finansministern från att försöka pressa pengar ur redan hårt drabbade funktionshindrade och deras anhöriga.

Och så handlar det om sjukersättningen. För närvarande är de offentliganställda socialsekreterarna och poliserna lika hårt ansträngda, utbrända och i behov av sjukskrivning som alla de som arbetar i vården. Eldsjälarna i civilsamhället, som politikerna prisade och hyllade för deras insatser .. består också av människor som närmar sig fullständigt sammanbrott och sjukskrivning.

Det är på dem och på de långtidssjuka som lever på sjukersättning som Magdalena Andersson ska göra besparingarna som är tillräckligt stora för att möta kostnaderna för politikernas oförmåga att hantera vågen av asylsökande.

Att ha ett välfärdssystem som är så generöst som vårt är naturligtvis ohållbart om det ska utnyttjas av alla som kan ta sig in över gränsen .. oavsett om de får asyl eller bestämmer sig för att bosätta sig här illegalt, det är det väl få som betvivlar.

Men att tusentals .. tiotusentals .. unga män ska försörjas till en kostnad av en miljon kronor om året var, bara för att de själva påstår att de inte uppnått 18 år .. utan att någon ens får försöka kontrollera om uppgiften är med sanningen överensstämmande är så vansinnigt att det trotsar all beskrivning. Särskilt med tanke på att det kan vara årets 30-50000 som ökar årligen.

När en funktionshindrad ung människa ska kissa inför en utredare från Försäkringskassan, bedömer denne att hjälp AV med byxorna är integritetsnära, men att hjälp PÅ med byxorna inte är det. Fyra minuter assistansersättning vid varje tillfälle är högsta vinsten om du inte kan klara toalettbesök själv.

Att få hjälp med duschen när du inte kan hantera den, är INTE integritetsnära. Om du kan tvåla in underlivet själv är duschen INTE integritetsnära. Kan du duscha så du blir våt, men måste du få hjälp med intimhygienen ÅR det integritetsnära och berättigar dig till assistans med hela duschsituationen .. ca 20-30 minuter för varje dusch .

Att ifrågasätta en persons uppgivna ålder .. som naturligtvis befinner sig under den gräns där samhällets omsorger upphör .. ÄR integritetskränkande. Att använda sig av möjliga metoder att bedöma trolig ålder ÄR integritetskränkande. Att utföra dessa undersökningar ÄR integritetskränkande både för den som gör det och för den som undersöks?

Om du har ett handikapp som gör att du mekaniskt kan föra gaffeln till munnen, men inte förstår att du ska stoppa den i munnen, om du kan få ner byxorna när du ska kissa men inte få upp dem, om du kan blöta ner dig men inte tvåla in dig .. då får du ingen assistansersättning.

För att få assistansersättning behöver den funktionshindrade ha behov av hjälp med de grundläggande behoven .. hygien, klädsel, kommunikation och mat .. på minst 20 timmar i veckan. Och då ska samtliga hjälpinsatser vara praktisk och integritetsnära.

Men säger du att du är 15 år så får du förmåner upp till en miljon om året .. även om du är närmare 30 år? Din psykiska hälsa, din framtida utveckling och ditt välmående ägnas stort intresse till skillnad från den handikappades psykiska hälsa eller utvecklingsmöjligheter som det inte finns utrymme för inom vare sig assistansersättningen eller omsorgen.

Det vet ju alla, att andra länders barn är tidigare utvecklade fysiskt än våra ... är den vanligaste ursäkten för att inte ifrågasätta det som ofta är uppenbart. Hade den meningen varit omvänd hade den ansetts vara djupt rasistisk.

Så ... så länge som du misstänkliggör och ifrågasätter sjuka och funktionshindrade, och samtidigt, okritiskt, ger frikort till alla unga män sin påstår sig vara minderåriga, så är du INTE min finansminister, Magdalena Andersson.

WTF, Fnordspotting, Ledarsidorna, Ledarsidorna, 6mannen, HAX, Uvell, Iniskogen,