På besök i finrummet.

Vi var på vernissage i helgen. Eller konstutställning om man hellre vill uttrycka sig så .. eller så kan jag kalla det besök i finrummet, vilket det i själva verket var.

Evenemanget tog plats i anslutning till en gård/herrgård(?) som rustats upp och putsats med hjälp av stora och nya pengar. Allt från grusgångar till särskilt glashus i anslutning till grillen, enormt garage, stoooooor carport och gräsmattor och rabatter var omsorgsfullt designat och polerat och dagen till ära så hade ägaren till hela biddevitten tömt garaget och ställt upp hela bilparken i carporten .. som av en händelse låg i anslutning till det ombyggda stallet/ladugården/ekonomibyggnaden där själva utställningen ägde rum.

Så nu vet jag att han åtminstone har en Ferrari och ett större antal svindyra andra bilar .. och det var ju en upplevelse i sig?

Utställningslokalen användes förmodligen till storslaget festande i vanliga fall eftersom det fanns en kombinerad bar och köksyta i mitten med tillhörande kock och allt, men väldigt tjusigt, vitlaserat och genuint var det i alla fall.

Normalt sett brukar jag undvika den här sortens tillställningar, men nu handlade det om en konstnär som jag tycker väldigt mycket om .. trots att h*n allmänt anses som lite för kommersiell  för att vara Riktig Konstnär .. och två andra konstnärer, varav en som jag alltid längtat efter att få se.

Konst och kultur borde vara roligt, inspirerande och skapa gemenskap och glädje, tycker jag. Det måste väl ändå vara själva idén? Och om det inte skapar direkt glädje utan bara avser att provocera .. så borde det väl ändå skapa någon form av gemensamma reaktioner??

Samtal?

Diskussioner?

Men .. suck .. som alltid så kommer du in i en större rum där människor sakta rör sig efter väggarna i små sammanhållna grupper eller enskilt. I händerna håller de ett plastglas med något odefinierbart vitt och ett hopnitat häfte med namn och pris på konstverken.

Alla samtal viskelivisk-talas enskilt och diskret så att omgivningen på fullt allvar ska tro att man överväger att nysta upp 10-15 tusen för något att hänga på väggen i det egna palatset.

Över golvet hastar konstnärerna besvärat med blicken stelt riktad nedåt för att undvika ögonkontakt med dem som enbart är där för att frottera sig och när de har hastat färdigt startar de gemensamma viskelivisk-samtal som utestänger det jobbiga med att visa upp sina egna ansträngningar.

Åtminstone upplever jag det så.

Vid in-utgången finns som regel vykort och affischer för den som har en begränsad budget och har man tur så kan man få dem signerade.

Aldrig mer .. säger jag till Maken.

Det sa du förra gången också .. sa han.

Varför påminde du mig inte .. sa jag, och så lämnade vi lokalen under tystnad och stannade inte förrän vi upptäckte ortens Antik & Kuriosa affär där jag inhandlade två gardinlängder från 50-talet som kommer att få ett nytt liv som 50-tals klänningar till mig.

När jag läser intervjun med Noomi Rapace där hon säger att hon känt sig som en främling i sitt eget land så blir jag inte upprörd. Hon är inte ensam om att se hur Sverige mer och mer börjar likna en utställning där åsiktsföreträdare ställer ut de åsikter som är de enda saliggörande.

Det Perfekta Landet! Skapat och styrt av Oss som vet Hur Det Ska Vara?

De som inte ser storheten i dem är obildade, dumma och blir föremål för "konstnärernas" och "opinionsbildarnas" missionerande och fostran, typ. För hur skulle de klara sig utan de Fattiga, Dumma, Misslyckade, Sjuka och Obildade?

Noomi säger att hon vill ha något större, mer rymd, mer plats, mer utrymme och ett land där en människa kan ha stora visioner utan att det anses vara provocerande.

AMEN!!

För hur ser det ut egentligen med den provocerande konsten ... är den så provocerande egentligen när den alltid slår åt samma håll .. uppåt till höger mot kungahuset och "kapitalet" som sponsrar utställningarna där den visas och tjänar pengar på det som eventuellt stiger i värde när konstnären dör?

Hur är det med åsikterna hos vår elit .. debattörer, opinionsbildare och politiker?

Sossarna & Co släpper samma skuggbudget varje år med smärre omskrivningar och Alliansen svarar med samma kritik .. också varje år. Blir förhållandena omvända så blir det samma reaktioner .. fast omvänt. Så outhärdligt förutsägbart, särskilt när det gäller underskattandet av väljarens förmåga att tänka själv.

Alltihop är baserat på samma ekonomiska förutsättning som tolkas på det sätt som gynnar den egna politiken bäst .. men som sällan stämmer överens med verkligheten om man inte slår ihop dem och rensar bort de politiska flosklerna.

De politiska blocken är i sanning cementerade block och däremellan finns ingenting .. antingen så hatar och misstänkliggör du det ena eller det andra. Eller så ger du blanka fanken i alltihop.

Våra vanligaste kändisar kan inte klara sig utan bloggar och facebook som samlar fansen .. men vad får vi veta .. vad använder de sitt kändiskap till? Hur gulligt det är med barn, dagens kläder och hur man arrangerar blommor i en vas från Svensk Tenn för två tusen kronor?

Den vassaste twittrare vi har lär vara Jonas Gardell .. men det är väl ingen som blir direkt överraskad av hans åsikter. Och om någon ny förmåga bemöter ett hyllat debattinlägg, från en annan ny förmåga, med ett eget lika välskrivet, så höjs det genast röster som anser att det är skandal att det ens är tillåtet .. i SAMMA tidning!! 

Under förutsättning att den första förmågan tolkade den godkända åsikten .. för annars så dissas den första förmågan för att h*n tagit sig friheten att uttrycka fel åsikt, den andra förmågan hyllas för sitt insiktsfulla bemötande och tidningen höjs till skyarna för att den publicerar fler åsikter än bara en .. eller hur det nu blir??

Ett land där det på fullt allvar pågår en debatt om att man bör våga vägra ta debatten för att debatten inte ska riskera att resultera i slutsatser som är fel? Och så utmynnar det hela i en sidodebatt om vilka som över huvudtaget är lämpliga att leda en debatt .. om det nu ska ledas någon sådan alls?

Kan man ens tillåta debatter som berör ämnen som inte är lämpliga att debattera?

Jag upplever det som att vi lever i ett land som är lika ängsligt och försiktigt, och där alla samtal är samma viskelivisk-samtal, som på den konstutställning vi nyss besökte. Ingen ska se eller höra .. men alla ska tro att åsikterna och förutsättningarna är exakt de rätta.

När jag läser rubrikerna som ska få mig att uppröras och löpa amok mot Tolgfors i synnerhet och avgådda politiker i största allmänhet så får jag en viss kvävningskänsla. Herrejisses .. det är väl bra att de jobbar och inte ligger skattebetalarna till last!

Om någon tror att det går att köpa sig en lagändring eller en förtur med hjälp av politiska kontakter så är det väl upp till dem. Sker det på ett olagligt sätt, ja då får väl rättvisan ha sin gång om det kan bevisas?

Jag läser recensionerna till boken om Lena Nyman och fastnar för avslutningsraderna i en av dem ... "Jag vill vara fri" belyser också den tragedi det innebär för den enskilda människan, när hon bara blir betraktad utifrån för sin yta och sina färdigheter och inte sedd för den hon innerst är.

Är det bara jag .. (och Noomi Rapace) .. som längtar efter något större, mer rymd, mer plats, mer utrymme ... mindre fokus på ytan, färre åsiktspoliser, öppnare och mer tillåtande samtal och ett kulturlandskap där alla får frihet att röra sig fritt, uttala sig och bli accepterade för den de innerst är?

DN, DN, DN, DN, DN, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, SvD, SvD, SvD,

Peter Högberg

Om ..

.. jag skulle vilja skapa debatt om yttrandefriheten genom att skapa och publicera "vass samhällssatir" så skulle jag faktiskt inte välja ut en måltavla som jag först var tvungen att provocera på ett kränkande, sårande, illvilligt och svårbegripligt sätt för att få fram önskad reaktion.

Det skulle kännas lite fegt och ovärdigt.

Dessutom så skulle jag akta mig som ögat för att liera mig med ett politiskt parti, eftersom det skulle göra att det såg ut som om jag fiskade i grumliga vatten på uppdrag av någon annan.

Att utnyttja en kvinna för att åskådliggöra att andra utnyttjar samma kvinna känns ju lika tveksamt som att våldta eller köpa en kvinna för att visa samma sak. Vad blir det härnäst .. ett liten hemmasnickrad, lokal tortyrfilm för att åskådliggöra övergreppen i länder som saknar både demokrati och yttrandefrihet .. för att göra en insats för demokrati och yttrandefrihet?

Yttrandefrihetens måltavlor finns lättillgängligare än så .. om det bara finns tillräckligt med mod och tanke bakom den "vassa samhällssatiren".

Om jag däremot enbart var ute efter själva kränkningen och de ekonomiska fördelarna det kunde ge mig själv så är ju till exempel kungahuset helt ofarligt att attackera .. och, till exempel, Carola, Laila Bagge och Marie Serneholt som också tillhör dem som det är helt ofarligt, tillåtet och populärt att kränka och sparka på för att få publicitet.

Om jag kunde .. och ville .. skapa ett "konstverk" med samma utgångsläge som Elisabeth Ohlson Wallin så skulle jag göra något helt annat.

Jag skulle sätta bordet i fokus .. fast det skulle vara ett helsvenskt matsalsbord från IKEA placerat i en "ljus och fräsch" chefsmatsal på valfri tidningsredaktion .. och placera följande personer runt det;

Jan Helin, AB

Thomas Mattson, Expressen

Karin Lennmor, Sv. Damtidning

Carina Löfkvist, Se & Hör

Bengt Gustavsson, Hänt Extra och Hänt Bild

Hans Hatwig, Veckans Nu

.. och ett antal av påläggskalvarna bland de journalister som köar upp för att störta de härskande kungarna.

Bordet dukas med en röra av avklädda kungligheter, kändisar, profiler, deras nära och kära samt ett antal "vanliga", särskilt utsatta människor.

I bokhyllan Billy som står strategiskt placerad bakom alla chefredaktörer, ansvariga utgivare och journalister står de särskilt utvalda, oberörbara namnen .. de som är utvalda att representera Kulturen och den enda rätta och politiskt korrekta sanningen och budskapet, (så oberörbara att jag tog bort dem av ren feghet) .. och där står Elisabeth Ohlson Wallin och Daniel Suhonen som dammar och putsar på dem så att de får den glans de förtjänar?  

Middagsgästerna hugger in med kniv och gaffel, väljer och vrakar, tuggar njutningsfullt i sig, suger köttet från benen .. och kastar sedan resterna i skuggorna under bordet där de  tillintetgörs under makthavarnas fötter.

Så skulle jag göra, även om det medförde total mediatystnad och släckt strålkastarljus, för ..

.."även det obehagliga måste få sägas. Satir måste få visas", även om jag inte håller med om att en ansvarig utgivare alltid är den som är bäst skickad att bedöma vad som är vad.

Vem ifrågasätter ifrågasättare som fungerar som medias lakejer? Vem "riktar sökarljuset uppåt mot makten" och dem som utövar den i de "kungahus" som styr över vår information och därmed har det starkaste greppet om yttrandefriheten?

Elisabeth Ohlson Wallin och Daniel Suhonen har i elfte timmen insett att Camilla Henemark inte bara är "munsbiten i gubbröran" utan också en kännande, tänkande människa av kött och blod och ber om ursäkt i en bisats i en debattartikel som är ett enda försvars- och hyllningstal för dem själva.

Det får Camilla känna sig tacksam över? Kränkningen var inte meningen, liksom. Ändamålet helgade medlen???

Författarna till artikeln anser till och med att deras "satir" möjligen är starten på att göra Sverige till en VERKLIG demokrati!!

Hörde jag ordet hybris??

AB, Allt om Stockholm, SvD, SvD, SvD, Expr., DN, DN, DN,

Han fick den reaktion som han önskade.

Den självbelåtna glimten i Lars Vilks ögon när han fördes ut från föreläsningen i Uppsala vittnade om att han än en gång lyckats i sitt uppsåt.

Han hade återigen förvissat sig om medias varma strålkastarljus, nya skriverier om yttrandefrihet till varje pris och om konstens okränkbarhet. Jag kan riktigt se hur han satt på sin kammare och jobbade fram det här projektet med den ultimata kränkningen för ögonen och en stark förhoppning om att någon åtminstone skulle kasta ett ägg.

Lars Vilks är en bakochframvänd Hötorgskonstnär .. om nu någon kommer ihåg begreppet??

Hötorgskonstnärer kallades de som .. för sin försörjnings skull .. massproducerade "folkliga" tavlor med solnedgångar, svenska idyller och ståtliga älgar, som sedan "vanliga" människor hängde upp i sina vardagsrum ... till kulturelitens stora förakt.

Det var INTE konst!

Lars Vilks massproducerar sina kränkande utspel bakom konstens och kulturens flagga .. för sin egen vinnings skull .. och köparen är medias och kulturelitens representanter .. till folkets stora förakt.

Det är alltså KONST!

Yttrandefriheten .. och religionsfriheten(?) .. har i dag reducerats till att handla om människans "okränkbara rätt att kränka" utan att ha annat syfte med kränkningen än personlig vinning och själva nöjet att få utföra den??

(Det finns fortfarande länder där människor dör i kampen för det fria ordet .. )

Vad är egentligen en konstnärsgaranti??

En konstnärsgaranti .. en livslång konstnärslön .. varför får man det egentligen???

Är det en belöning till någon som höjer sig så högt över det vanliga och har presterat något så unikt att den personen aldrig ska behöva göra något annat i livet?? Ja, i så fall känns det lite futtigt att begränsa det till 157 personer.

Jag menar .. då kommer den närmast kommande konstnärsgenerationen att bli helt utan, oavsett hur unika och fantastiska verk de åstadkommer, i väntan på att de första genierna ska gå ur tiden. Eller har jag alldeles fel ..???

Men om konstnärsgarantin är en garantisedel för att konsten ska få ta plats, ges möjlighet att blomstra och att konstnärer ska få utvecklingsmöjlighet??

Ja men, då tycker jag att det nya förslaget med pensionsgrundande, fem eller tio år långa arbetsstipendier .. till samma belopp som 157 utvalda får nu .. fördelad på många fler konstnärer är alldeles lysande!

Tänk vilken mångfald!! Så många fler begåvade konstnärer som får möjlighet att arbeta heltid med sin konst under ett antal år!

Det måste väl ändå vara bättre för konsten .. utveckla och berika kulturlivet mycket mer??

.. eller har jag alldeles fel .. igen???