”Landet har en regering som saknar roder” ..

.. är rubriken på en osignerad ledartext i Expressen som avslutas med orden -  ”Stefan Löfvens svaga ledarskap skadar Sverige”.

Jisses, minnet är kort på en tidningsredaktion. Jag för min del tycker att det var som i går när Stefan Löfven gav klara besked om att han tänkte styra landet genom att ”sitta på styråran”. Något som borde ha gett en fingervisning om att han inte hade större kaptensegenskaper än vad som behövs för att framföra en roddbåt med besättning – om ens det.

Det var i september 2015, när Sverigedemokraterna förklarade att de hade för avsikt att fälla hans regeringsbudget, som Stefan Löfven självsäkert deklarerade att ..  "Det är vi som sitter på styråran och vi avgör när debatten är avslutad".

Jag påpekade redan då att det faktiskt är helt omöjligt att styra någon som helst farkost genom att sitta PÅ styråran och att styråra är ett begrepp som används på relativt små farkoster eller äldre varianter, typ vikingaskepp, där besättningen, ofta trälar, tvingas ro som besatta för att föra flytetyget framåt och helst i rätt riktning.

En lite märklig liknelse för ett lands regeringschef att använda sig av när han precis bildat en ”handlingskraftig regering” för att föra landet framåt? Framför allt om fartygets kapten envisas med att sitta på styråran som är förutsättningen för att kunna ta ut någon riktning alls.

Bilden av ett vikingaskepp där vi alla ror för livet medan Stefan Löfven sitter på styråran och blockerar alla möjligheter till styrning kändes inte direkt lockande där och då.

Därmed inte sagt att jag inte är villig att ro. Men när båten senare döptes till DÖ och omdöptes till JÖK och fortfarande bemannas av ett gäng handlingsförlamade styrmän och en kapten som blockerar styråran genom att sitta på den så verkar det meningslöst att ens försöka.

Då .. i september 2015, tvivlade jag på att fartyget överhuvudtaget skulle vara sjödugligt och i dag 2019 bekräftar Expressen att det fanns fog för mina misstankar.

Nu är det drygt tre år kvar av galärkontraktet regeringen har med medborgarna, och det är rätt lång tid för en del, men Stefan Löfven visar inga tecken på att flytta sig från styråran de närmaste tre åren så vi får väl ställa in oss på att ro som bara den om vi vill hålla skutan flytande fram till nästa val.

Rädsla, osäkerhet, feghet och handlingsförlamning,

.. är inte goda ledaregenskaper, enligt min uppfattning. Men av någon anledning är det precis de egenskaper som är kännetecknande för nästan samtliga politiker i ledarposition i vårt land?

Det händer alltså inte särskilt mycket trots att behovet av handlingskraftiga och omedelbara åtgärder växer?

Men vad är de rädda för, våra politiska ledare?

Det är något jag funderat mycket på de senaste dagarna. Vad är det som skrämmer dem så till den milda grad att de nästan inte ens vill erkänna att det finns akuta problem att förhålla sig till?

Det mest skrämmande verkar vara kontakt med Sverigedemokraterna. Alla förhåller sig till och anpassar sig efter Sverigedemokraternas rörelser eller förslag. Ett förslag som kommer från eller stöds av SD är ett dåligt förslag även om det skulle bidra till att lösa ”utmaningar” som väljarna förvånas över att de överhuvudtaget har tillåtits uppkomma.

Men lika skrämmande verkar tanken på att råka ut för ett mediedrev och om det drevet dessutom innehåller anklagelser om samröre med SD, verkar det ses som en ren dödsdom.

Hur uppstår då ett ”drev”, kan man undra. Hur ”dödar” man en politisk motståndare med hjälp av sociala medier?

De stora aktörerna behöver ju något brännbart, som vid en hastig läsning åtminstone liknar fakta, för att tända en sådan brasa och även om partiernas pr-nissar gärna bistår med skandaler, påhopp eller rena lögner, så behövs det också lite allmän opinion för att få det hela att ta sig.

Där spelar sociala medier och framför allt twitter en stor roll. Går det att engagera stora twittergrupper som markerar sin tillhörighet med goda emojis och en gemensam hashtag känns det genast tryggare för journalisterna och tidningsägarna att gå till fullskaligt angrepp.

I det här sammanhanget talas det mycket om att det är den sk pk-eliten eller brun-högern som står för de värsta påhoppen, men finns det verkligen tillräckligt mycket ”småfolk” för att bilda en trovärdig opinion inom dessa ytterlighetsgrupper? Antalet medlemmar i de politiska partierna sjunker ju dramatiskt och de mer aggressiva aktörerna på vänster- och högerkanterna verkar inte vara tillräckligt verbala för att kunna bilda ett enhetligt budskap.

Om man är lite nördig, som jag, är det lätt att följa drevens uppkomst, bränsle och brinntid och därmed kunna konstatera att inget drev får egen kraft utan hjälp från en armé bestående av ”vanligt folk” som sitter och uppdaterar sina konton under dygnets alla timmar för att rädda landet, demokratin, yttrandefriheten eller något annat lika behjärtansvärt.

”Vanligt folk” – det är den gruppen jag själv tillhör, men det är inte så många som är politiskt aktiva på nätet i min omgivning, som ändå består av väldigt många olika tolkningar av begreppet.

Alltså måste ”vanligt folk” inom gruppen politiska opinionsbildare vara rätt lätta att identifiera.

Och efter att ha ägnat alldeles för mycket tid åt något så helt ointressant, och utan att ha något som helst faktaunderlag för mitt påstående, vill jag ändå påstå att de som är själva förutsättningen för de drev som de traditionella mediebolagen försörjer sig på och de som får våra politiker att livrädda huka bakom floskler, klyschor och ogenomförbara utredningsförslag, som de sedan entusiastiskt röstar ner för att markera en icke-existerande handlingskraft, ser ut ungefär så här ..

Sådan är Kapitali(s)men …

Läs mer HÄR ..

Otack är den armes lön ..

 Läs mer HÄR ..

 Läs mer HÄR ..

Läs mer HÄR .. 

De e dom rikas paradis men ..

 Ingen hör en fattigs bön.

 Läs mer HÄR

 Läs mer HÄR ..

Läs mer HÄR ..

Det är en underlig tid vi lever i. Socialdemokraterna styr fortfarande landet men med stöd av Centern och Liberalerna som trots att de ingår i regeringens budgetarbete ändå är i opposition mot samma regering som de avsatte efter valet samtidigt som delar av Socialdemokraterna bildar en intern opposition mot sig själva samt spelar under täcket med Vänsterpartiet som de på heder och samvete har lovat att hålla utanför allt inflytande?

När Socialdemokraterna förlorade makten över Stockholms Stad blev Karin Wanngård, finansborgarråd och kommunstyrelsens ordförande i Stockholms kommun från 2014 till 2018, så ledsen att hon kände sig tvingad att låta Stockholms skattebetalare kompensera de två närmaste ”arbetslösa” vännerna med ett ”friår” med 180 500 kr/månaden resp. 148 100 kr/månaden. Plus varsin fallskärm på 3 och 4 miljoner.

Det är rätt skapligt betalt för ingenting.

Förr var det direktörerna, de Rika, som anklagades för att berika sig på arbetarnas slit, i dag är det forna arbetarpartiets företrädare som har händerna djupast i de svagastes och mest utsattas fickor.

Vi får väl gratulera Socialdemokraterna till att de i alla fall lyckats med att utplåna klassklyftan mellan Kapitalister och Kapitali(s)ter?

”Ska vi godta att en statsminister ljuger?” ..

.. den frågan ställde Aron Modig och Tuve Skånberg från KD den 3:e februari 2015 i en debattartikel i DN. Den handlade om Stefan Löfvens löfte att avgå om han inte fick igenom de rödgrönas budget.

Exakt 4 år senare sitter han fortfarande kvar och regerar med ännu en sk alliansbudget. Så det kan bli?

Debattartikeln fick mig att skriva följande blogginlägg ..

Ska vi godta att det är en katt i diskmaskinen??

Det är en sk retorisk fråga, eftersom den på sätt och vis besvarar sig själv. Katten är bevisligen redan på plats i diskmaskinen - men kan det rent praktiskt och faktiskt fungera? Svaret är naturligtvis - nej - det är inte godtagbart att ha en katt i diskmaskinen.

Och trots att det är både dekorativt och vackert, så måste frågan; ska vi godta att det sitter en katt i blomkrukan? - besvaras på samma sätt. Katten finns där, inga tvivel om den saken, men varken vi eller krukväxten mår bra av det.

 En katt i papperskorgen är inte heller särskilt fungerande, så frågan; ska vi godta att det är en katt i papperskorgen? - måste också besvaras med ett bestämt nej.

Aron Modig och Tuve Skånberg från KD kommer med en helt annan fråga - Ska vi godta att en statsminister ljuger?

Det är också en retorisk fråga som de - trots att de vet det självklara svaret - begär att KU ska besvara. Det ska bli spännande att se vad de kommer fram till och hur de formulerar svaret.

Jag har i dag inget minne av att KU överhuvudtaget tog upp frågan, däremot så har jag en ny och dagsaktuell fråga – ska vi godta att våra folkvalda inte vet vad de gör?

2015, samma år som Stefan Löfven lovade att avgå, undertecknade justitieminister Morgan Johansson ett "undantag från kravet på svenskt medborgarskap för innehav av en säkerhetsklassad anställning vid Kriminalvården" som gav en uzbekisk invandrarkvinna en säkerhetsklassad tjänst hos Kriminalvården.

Vad han missade var att kvinnan varken hade arbets- eller uppehållstillstånd

Kriminalvården erkänner att man "inte kontrollerat med Migrationsverket om hen har tillstånd att arbeta i landet. Där har ett misstag begåtts. Vi kommer att förtydliga vår befintliga rekryteringsprocess" - samtidigt som Morgan Johansson som vanligt frånsäger sig allt ansvar eftersom allt är Kriminalvårdens fel och att han själv inte hade en aaaaning om vad han skrev på för fyra år sedan – eftersom han inte fick kännedom om det förrän nu.

Det känns lite osäkert tycker jag, som aldrig i livet skulle sätta mitt namn på något som jag inte noggrant granskat eller läst igenom. Dessutom kan jag inte låta bli att fundera över skälen till att just den här kvinnan behövde ett undantag från kravet på svenskt medborgarskap för innehav av en säkerhetsklassad anställning och över hur många sådan undantag som justitieministern hittills har undertecknat?

Kan vi godta att vi har ministrar som inte vet vad de gör, var de ska befinna sig för att kunna göra det eller varför de gör det när det gäller landets säkerhet? (vilket alltså är en retorisk fråga av samma tyngd som frågan om katten i diskmaskinen.)

JÖKboet?

Steget Efter

SVT/SR använder sig av begreppet en blåbrun regering och det blåbruna blocket när de intervjuar Jonas Sjöstedt i Ekots lördagsintervju. Visserligen slänger Monica Saarinen in en brasklapp – det är vänsterledarens ord - de tre gånger hon, med illa dold förtjusning, använder uttrycket, men det är uppenbart att det är så här det ska se ut framöver.

Det är lite märkligt, sett ur ett gräsrotsperspektiv? Jag trodde att själva idén var att blockpolitiken var av ondo och skulle förpassas till historiens skräphög?

Men om det nu ändå måste skapas ETT block, som åtminstone public serviceanställda kan vara emot, så kan väl ingen ha något att invända mot att vi, som gärna hade sett en annan regering, använder oss av något av begreppen JÖKarna eller JÖKboet när vi hänvisar till den vi fick?

Min katt, den Makalöse Maurice ..

.

 .. som tillhör kattvänstern (KVPm) och är en sann mjauist – ni vet, av människan efter förmåga till Katten efter behov – har plötsligt fått för sig att Kd står för Kattdemokraterna.

Något som han anser bekräftas av detta meddelande ..

kd.nu/blimedlem

Så roligt och smart att det måste ha tänkts ut av en Katt .. spinner han stridslystet. En riktig Katt lägger aldrig ner vapnen, ser sig aldrig som besegrad och det är inte storleken som betyder något, utan hur fast du är i din övertygelse!

Och din övertygelse är? .. frågar jag.

Om JAG mår bra, så mår du bra! Visa klorna och gör någonting i stället för att sitta här och gnälla.

Jag ska tänka på det till i morgon .. svarar jag som faktiskt piggas upp av löftet om en rabattkod på politiskt medlemskap. 

Vad är det som hindrar mig från att vässa klorna tillräckligt mycket för att bli medlem i KD, nu när hälften av borgerlighet har blivit socialdemokrater?

It´s all about the money.

 

Nu har vi blivit ”räddade” från Sverigedemokraterna två gånger. Först med DÖ och nu med JÖK och jag hoppas innerligt att vi slipper bli räddade med något liknande nästa val – när det nu blir.

Men vad är det då för hemskt och förfärligt som vi blir räddade från?

Ja, inte är det från kriminalitet, sexuella övergrepp, väntetider i vården som i värsta fall leder till döden, hemlöshet, bostadsbrist, ett rättssystem med dubbla måttstockar eller indragna hjälpinsatser för funktionshindrade.

Hur många har hört någon av våra partiledare tala lika varmt och engagerat i dessa frågor som de gör när det gäller att rädda oss från det nationalistiska, populistiska och fullständigt livsfarliga partiet Sverigedemokraterna?

Men är det verkligen själva partiet som de är så rädda för?

Finns det något annat som skakar de ”anständiga” partierna i grunden?

Innan SD klev in i bilden delade de sju ”anständiga” partierna, under mandatperioden 2002 – 2006, på 599 miljoner kronor i statligt partistöd.

(Statligt partistöd utbetalas till partier som är (eller nyligen har varit) representerade i riksdagen, alternativt uppnått en röstandel av 2,5 % i något av de två senaste riksdagsvalen.)

Dessutom var alla 349 riksdagsledamöter som uppbar ersättning i riksdagen också ”anständiga” riksdagsledamöter.

Men nu har Sverigedemokraterna tagit 62 platser i riksdagen. Platser som de sju sett som sina och nu förlorar. Men inte nog med det – de är också med och delar på partistödet/partibidraget!

Partibidragets belopp för stödåret 2016/17 var …

Socialdemokraterna     45 313 650

Moderaterna                37 174 800

Sverigedemokraterna   21 659 100

Miljöpartiet                    14 544 450

Centerpartiet                 13 670 400

Vänsterpartiet               13 312 800

Liberalerna                    12 930 900

Kristdemokraterna        11 858 100

Feministiskt initiativ     1 666 500

Totalt                         172 130 700

En annan form av bidrag ges också av Riksdagen för partigruppernas och riksdagsledamöternas arbete i riksdagen. Det bidraget betalas också till partikanslierna.

Det finns alltså ytterligare en anledning till våra anständiga partiers rädsla för ett nytt, och växande parti.

Men vilka är det de räddar med sina DÖ och JÖK krumbukter?

Oss, eller sig själva?