Hyr eller sponsra en fattig?

De EU-migranter som söker sig till Sverige för att tigga kommer från tröstlösa förhållanden. Men när antalet ökar kan Sverige inte stå handfallet. Vi måste bestämma vilken väg vi ska ta.

Ett alternativ är att inlemma tiggarna i det sociala skyddsnätet: bostad, försörjningsstöd och så vidare. Men välfärdsstaten skulle digna under en sådan gränslös princip. I praktiken skulle alla EU-medborgare då ges rätt till fulla förmåner i Sverige.

Ett annat alternativ är att låta kåkstäderna bli ett permanent inslag. Det är ohållbart. Inget vettigt samhälle låter medvetet en slum växa fram.

Vad återstår?

Frågan ställs av Expressens ledarredaktion och svaret på twitter är som vanligt .. man kan inte lagstifta mot fattigdom.

Och det är ju också sant.

Men i ett land där fattigdom är ett relativt begrepp, så borde vi väl kunna komma fram till en lösning som inte innebär att vi tar från de svagaste i samhället och ger till de svagaste i ett annat lands samhälle? Eller hur man nu ska uttrycka det utan att trampa på för många tår?

Av åtskilliga debattartiklar och i ännu fler tweets har jag kunnat förstå att det inom den sk "Eliten" .. bestående av det allra bästa, jämlikaste och godaste landet kan uppbringa .. finns det gott om sk "hjärterum", reserverat för de allra mest publikt nödlidande som skaffat sig "stjärterum" utanför landets affärer.

Där finns det ju också en hel del tillgångar har jag förstått .. även om den som äger dem inte alltid har så god överblick över siffrorna.

När nu sossarna "gillar" moderaternas idé om att försöka begränsa antalet tiggare i landet blir det lite kortslutning i leden. Vad är vad och gynnar inte detta SD?? Vilket egentligen är hemskare än själva frågan och förmodligen garanterar att det inte blir mer än en debattartikel av de här förslagen. 

Vad återstår? Det frågade Expressen .. och tanken kanske var att någon skulle svara?

Och eftersom jag är en lösningsinriktad person med starkt socialt engagemang så gör jag det .. Låt de goda hyra eller sponsra de fattiga.

Ge alla en chans att offentligt få visa upp sin godhet, publicera foton på Instagram av sin egen nödlidande tiggare, hemlöse, missbrukare, psykiskt sjuke eller ensamstående, demente fattigpensionär .. eller skriva krönikor om hur berikande det är att vara till stöd och hjälp för någon som inte kan klara livet själv.

Vi har ju arbetsförmedling och bostadsförmedling och sånt .. så varför kan vi inte ha en godhetsförmedling med en egen hemsida där de goda kan registrera sig och hyllas av dem som är så hårt belånade att de inte har råd med en egen nödlidande? För att göra förslaget extra lockande så kan ju välgörenhetsobjektet förbinda sig att bära en mössa, keps eller t-shirt med välgörarens namn så länge som uppdraget fullföljs.

Tänk!

Det är inte så dum idé. Bara genom att avstå från en eller flera krogsvängar i månaden skulle en "profil" både få cred som bevisat god och tillfredsställelsen av att kunna bevisa denna godhet dagligen på alla upptänkliga sätt.

Det här systemet skulle till exempel ge våra "döende" kvällstidningar chansen att bevisa sin oerhörda solidaritet och godhet samtidigt som läsarna kunde dra sitt strå till stacken genom att köpa den tidning som sponsrar flest hjälpbehövande.

Som Stefan Löfven brukar säga när han trixar med statistiken .. en win - win situation .. som dessutom INTE gynnar SD!!!

.

Fnordspotting, Maria Abrahamsson, Ledarsidorna, Motpol, 6mannen,

Expr., DN,

En allmosa är vad man slänger till en tiggare ..

 .. och som uppehåller hans liv i dag, för att förlänga hans plåga till i morgon .. ungefär så sa Arthur Schopenhaur någon gång på tidigt 1800-tal.

Allmosor kallades också det som både Emil och Madicken delade ut till de fattiga inför godhetens egen helg .. julen, och allmosor kallades förr det som de rika delade ut till de fattiga för att känna sig som lite bättre, lite finare och mycket goda människor.

Allmosor kallades också för välgörenhet vilket kan vara samma form av egoism som Oscar Wilde beskrev för eftervärlden som ett sätt att leva som man vill leva, genom att kräva av andra att de lever så som man vill.

Ellen Key jämförde ytlig välgörenhet med att tända rökelse vid samhällets smutsiga kloakutlopp. Det ligger något i det .. lite ytlig välgörenhet blir bara kosmetisk och löser inte de bakomliggande problemen.

Det finns något behagligt i att hjälpa medmänniskor i nöd. Ibland kan det till och med vara så att du själv är vinnaren när du dagligen lägger en slant i en mugg och ler ett, till inget förpliktigande leende, till en främling.

Några kronor hit och dit köper dig fri från andras problem, ger en härlig självbild och bekräftar att du är en god och empatisk person. Om du sedan skänker ett antal smörgåsar, som du gjort i ordning SJÄLV! .. men utan att först fråga om välgörenhetsobjektet ens vill ha dem .. så har du också ansträngt dig mer än Alla Andra som inte värnar om de Svaga i samhället och därmed blivit en lite godare människa.

Jag tänker inte ge mig in i getingboet som frågan om EU-migranter, tiggare, läger och kåkstäder har blivit, men ibland häpnar jag över vilka former "godheten" tar sig?

Och funderar en hel del över varför?

Det finns fattiga människor, sjuka människor, ensamma människor och handikappade människor som lever nära oss sedan lång tid ... och jag har aldrig någonsin hört talas om att någon frivilligt har erbjudit sig att tvätta eller städa åt en ensam gamling, tillfälligt handikappad granne eller missbrukaren i lägenheten inunder.

Det är till och med svårt att få tag i familjer som frivilligt öppnar sina hem för rotlösa barn och tonåringar som står alldeles ensamma i en kärlekslös värld .. trots betalning?

Inte ens de nyinflyttade nysvenskarna får någon som helst frivillig kontakt eller hjälp .. vare sig med språket, hygienen, frukosten, tvätten eller städningen av dem som bor i bostadsområdet där de får sin första lägenhet.

Vi svenskar vill inte tränga oss på. Vill inte kränka någon som verkar ha ett hjälpbehov genom att erbjuda den hjälp som de i allra värsta fall faktiskt vill ha?

Vad är det då som gör att de som tidigare engagerade sig i hjälpverksamhet riktad mot "fattiga" i något avlägset land, nu går upp tidigt på morgonen, kokar kaffe, brer smörgåsar och serverar frukost till tiggare som bor i läger i stadens utkant?

Vad är det som får människor att samlas i föreningar som städar åt andra tiggare i andra läger och som dessutom släpar hem deras tvätt för att återlämna den ren dagen därpå.

Jag har aldrig .. trots att jag en kort period arbetade som fältassistent i missbruksvården .. sett någon okänd erbjuda sig att städa och tvätta åt Berusade Berra som i sin ensamhet hade stora behov av den sortens omsorg. Frukost med kaffe och smörgåsar var lika sällsynt som kyrkans damförening och Röda Korsets eldsjälar.

Men en EU-migrant behöver hjälp med både frukost, städning och tvätt? För det går ju inte an att erbjuda den egna tvättmaskinen så att de kan få tvätta själva medan de dricker kaffet och äter smörgåsarna vid det egna matbordet?

Jag har inte heller hört talas om någon som erbjudit sin egen mark/tomt när läger rivs eftersom de olagligt byggts på offentlig mark?

Hjälp som ges till Berusade Berra eller Hemlösa Hilda eller deras bröder och systrar kan alltså upplevas som kränkande och bör överlåtas till särskilt avlönade personer, medan EU-migranter kan pysslas och sysslas med hur som helst utan att det finns minsta lilla risk för kränkning?

Det är skillnad på fattiga och fattiga .. när en hemlös som sover i källaruppgången eller en otvättad missbrukare med ett illa skött hem upplevs som en sanitär olägenhet blir h*n föremål för en klagolista med krav på vräkning .. förmodligen undertecknad av någon som gärna kliver ur sängen klockan halv sex på morgonen för att göra frukost till EU-migranter lite mer avsides? Då är det absolut ingen som kommer med städhjälp, hämtar tvätten eller serverar frukost?

De är ju sååå tacksamma .. sa en lyrisk dam som fyller sin dag .. och sitt ego .. med härlig välgörenhet nu för tiden.

Är det skillnaden?

Ödmjukheten, den böjda nacken och tacksamheten som kommer i retur? Samma tacksamhet som strömmade mot Emil i fattighuset, är det vad vi längtar efter och är det därför som ingen frågar den gamla kvinnan i lägenheten bredvid om hon vill ha hjälp med handlingen, tvätten eller ensamheten?

Ödmjukhet, tacksamhet och böjda nackar .. är det vad som behövs för att vi ska må bra och glömma vår egen tomhet och ensamhet?

Motpol, Rebecca Uvell,

GP, Sydsvenskan, Sydsvenskan, Sydsvenskan, SVT, DN, SvD, SvD, Expr.,