.. sa en
arbetskamrat till mig en gång, och eftersom det var på den tiden när Dottern
var liten och helst sysselsatte sig med vad som helst utom att sova på
nätterna, så sög jag girigt och tacksamt i mig medlidandet.
"Särskilt med tanke på att du är
så ensam om allt"
.. fortsatte min jobbarkompis medlidsamt.
???????????
Jag måste ha sett ut som en fågelholk eftersom hon fortsatte .. "Ja, jag hörde att din man nästan
aldrig är hemma."
VA!!!??
Om jag
hade några problem med Makens närvaro i hemmet vid den tiden .. och nu också
för den delen .. så var det att han var alldeles för mycket hemma. Hur kunde
hon "ha hört" något så vansinnigt som att han nästan förlöpt hemmet
för att lassa över ansvaret på mig??
Det visade
sig att en flyktig bekant, som väldigt gärna ville vara lite mer än flyktig,
hade reagerat på att Maken aldrig var hemma när hon aviserade sin ankomst och
att vi aldrig bjöd in henne och hennes man för att umgås parvis. Dessutom så
hade hon registrerat att Maken åkte på egenresor, en helg med mc-kompisarna och
en vecka på träningsläger .. varje år!
Att jag
reste på egenresor till vänner i England, drog på second-hand-safari med jämna
mellanrum, var aktiv som kattuppfödare, medlem i diverse föreningar och for
iväg på kattutställningar en helg var eller varannan månad, var något som helt hade
undgått henne.
Möjligen
berodde den missen på att jag .. och Maken .. inte tyckte att det var särskilt
kul att umgås med varken henne eller hennes man? HON tyckte tydligen att det
var intressant att umgås med oss och verkade se sig som en i familjen?
Men hur
förklarar man en annan människas sanning? Ska man ens behöva göra det? Blir det
trovärdigt när man gör det.
Jag kunde
se hur tvivlet fanns där när jag försäkrade min arbetskamrat att jag inte alls
led av ofrivillig ensamhet utan tvärtom önskade mig mer frivillig sådan.
Det var
synd om mig .. på något sätt? När jag berättade om händelsen för några andra
bekanta så märkte jag att informationen om Makens svek nått även dem och att de
i sin tur hade avhandlat min utsatta situation med andra.
Det blev
fruktansvärt plågsamt .. särskilt för Maken som är mer mamma och mer
familjebunden än mig i praktiken.
Det enda
ryktesspriderskan och jag hade gemensamt var att vi båda hade katt av samma ras,
och naturligtvis så tog jag kontakt och talade i klartext om vad jag tyckte om
dramat som hon konstruerat med mig i huvudrollen. Sedan var den kontakten
bruten för gott .. men än i dag så kan jag stöta på någon som säger .. "tänk så svårt du hade när Dottern inte
sov och du var så ensam".
Som
kattägare kan jag väl konstatera att det ligger lite sanning i ordspråket .. "Skillnaden mellan en katt och en lögn är att
katten bara har nio liv".
Vår familj
lever och har alltid levt i ett litet sammanhang på en liten ort. Ingen av oss
är känd eller längtar efter offentlig belysning och då kan man med lite tålamod
döda ett rykte och en ryktesspridare.
Men hur
gör man om man är känd?
När ALLA
tror sig veta ALLT om ditt privatliv? När rena fantasier publiceras i
rikstäckande media som en sanning?
När BEVIS
är händelser som inte alls är bevis utan bara händelseförlopp som utspelats i
någon annans huvud, styrkts av påståenden och växt till en självupplevd
sanning.
Hur
försvarar du dig utan att det blir bränsle till mer "bevis", och hur
undgår du att bli ifrågasatt när du hävdar att den lögn som alla VET är
sanningen är en lögn? Det blir så märkligt när din egen sanning och din egen
upplevelse av hur du lever ditt liv inte längre är din egen sanning längre utan
har ersatts med en berättelse skapad av någon annan??
Jisses vad
jag är glad över att jag inte är känd, inte född med kända föräldrar och att
min pappa nöjde sig med att vara kung inom familjen.
"Det är lättare att tro på en
lögn man har hört tusen gånger än att tro på fakta som ingen tidigare hört."
